Vid det stora entrénumret där alla är med och sjunger, tror jag först att det är mina nyligen spruckna och knappt ihopläkta trumhinnor det är fel på.
Jag hör faktiskt inte vad någon av revyartisterna, som alla har headset, sjunger.
Men när jag sedan hör Kicki Enqvist, som har mikrofon, hur bra som helst inser jag att det är något annat fel - och det handlar inte bara om att hon artikulerar med svårslagen precision eller att Christinasalens akustik bäst lämpar sig för tal.
Jag fattar att alla inte kan ha mikrofon med tanke på den rörelsefrihet som krävs i en modern revy, så kvällen igenom sitter jag därför och önskar att budgeten hade räckt till att trycka sångtexterna i programbladet som kompensation.
Det som når fram är nämligen inget som revygänget bör skämmas för, tvärtom.
Detta drar på sätt och vis ner tempot i revyn som helhet och jag tror att det är det som gör att jag tycker att andra akten är aningen segare än den första.
I övrigt är det just tempot jag är mest fascinerad av i årets revy, vars sketcher, övergångar, danser, musiknummer, scenbyten och små överraskande anspelningar hakar i varandra som ett välsmort kugghjul. Jag känner mig väl omhändertagen av en ensemble vars samspel flyter på i två akter som om premiärnerver är ett okänt begrepp. I tredje numret "Testpiloten", med Per-Erik Sortti som sliskig kondomtestare, försätts jag i en lagom ekivok stämning som sätter ribban för de övriga sexskämten, vilket passar mig bra då jag i motsats till många andra gärna vill slippa det mest buskiga i under-bältet-väg.
Mannen ifråga sköter sig bra också i de andra skepnader han intar under kvällen - ett nytillskott som Piterevyn förhoppningsvis får behålla framöver då parterna tycks trivas med varandra.
"Det går igen" utgår från tv-kanalen Sjuans inspelning om okända fenomen på Furunäset. En röd tråd av fantomer och spöken kan skönjas mellan inslag om lokala händelser som till exempel det självskrivna utsiktstornet och mera nationella och globala sammanhang.
Allt detta görs utan att revyn gapar över för mycket. En del antyds bara, vilket ofta är lika effektivt och minst lika roligt som en hel sketch.
På tal om humor hade alla nummer en poäng som gick hem, men jag tycker inte att något enskilt stack ut riktigt ordentligt. Om än jag inte har magknip av skratt så här efteråt, har jag blivit härligt road av ett märkbart rutinerat gäng revyamatörer, som kan konsten att underhålla en publik i två timmar.
Och ja, jag vet att Sixten Renquist tappade texten helt en gång och behövde ha minneslapp en annan - men det vore ju nästan ingen riktig Piterevy om inte det händer inom det uthärdligas gräns.
Till det positiva helhetsintrycket bidrar också den svängiga orkestern med sångaren Kicki Enqvist, samt de fyra dansarna som tillför fart och fläkt.