Evighetens
orkester/
Östblocket
Två exceptionellt stämningshöjande live-band, som blandar musikstilar från alla möjliga håll, avslutade årets världsmusikfestival i Piteå. Evighetens orkester med violinisten Filip Runeson, kontrabasisten Egil Sandström, dragspelaren Johan Olsson, samt gitarristerna Jani Ruuskanen och Petter Alatalo, varav den sistnämnde också spelar dragspel, lekte fram ett taktfast sväng i andlöst tempo.
De började jazzigt med tillhörande solon från alla instrument, fortsatte med shuttle och swing i så hög fart och med så tydlig balkanflirt att det framkallade skratt hos publiken, samt spetsade denna inledning med en tango.
Den sjöngs på finska av Petter Alatalo och lockade Linnea Pettersson och Mika Lidén att lämna sina publikplatser för en tangosvängom. Det gjorde musikerna så glada att de bjöd på ännu mera finsk dansmusik lite senare.
Ur bandets lugnare repertoar – lugnare med deras mått mätt alltså – spelades en romsk ballad och en sång som för mig var en riktig överraskning. Svante Lindqvists text till ungraren Fred Markush’s musik, framfördes av Petter Alatalo på dragspel och sång: ”Man kan ändra sej om man har hoppet i huvet och längtan i hjärtat”.
Men det mesta skedde i vrålfart, inte minst slutlåten som inspirerats av ett youtubeklipp där en rumän spelar elgitarr. I Evighetens Black box-version började den som ett sirénbestyckat fordon som har bråttom, för att övergå i en glad låt som fick publiken att klappa händerna i takt med att tempot ökade och jubla över den glada stämningen.
Efter en kort paus blev det ännu mera balkan- och klezmerös upplandat med allt möjligt, när Östblocket intog scenen som Pitefolks sista akt för i år. Bland de nio musikerna fanns också violinisten Filip Runeson och dragspelaren Johan Olsson från Evighetens orkester.
En bit in i andra låten började folk dansa och sedan ville de fortsätta hur länge som helst. Det hela utvecklades till ett enda stort dans- och musikparty och vad som spelades brydde sig ingen om till slut, bara musikerna höll igång. Och det gjorde de till en bra bit efter midnatt.
Jag noterade att det inte saknades orientaliska ornament bland låtarna. Bleckblås och trummor skapade en ny ljudbild till exempelvis en sång av Libanons kända artist Fai- ruz, utan att den karaktäristiska arabiska grunden gick förlorad. Denna sång sjöng Sofia Berg-Böhm på originalspråket, men hon blandade flera språk under konserten.
Sammanfattningsvis bjöd kvällens båda avslutningsorkestrar på snitsiga solon, härligt samspel, och rytmiskt sväng som det inte går annat än att bli glad åt.
Jag längtar redan till nästa Pitefolk, men festivalgeneralen Dan Engman ville så där i sluttampen mitt i natten inte lova något.
”Jag tycker att det har varit en bra festival, fast efteråt känns det alltid som ’aldrig mer’. Vi får se”, sa han medan Östblocket laddade inför slutlåten.