Vitt flöde i foajén
Ett urval av Annalisa Forsgrens vita period hänger denna månad i Piteå-Tidningens konstfoajé, tillsammans med några väl valda kontraster. Hon har en helt egen stil, som hon experimenterat sig fram till utan några konstlärares påverkan.
För 30 år sedan fick Annalisa Forsgren två stora kassar tennskrot av en bekant. Idén om vad hon skulle göra med dem började ta form med en misslyckad nyårskrona som flöt ut och blev platt, men inte förrän för två år sedan blev bilderna färdiga. Den närmast kameran högst upp titulerar hon "Styvfamiljen", för den är sammansatt av ganska starka små tennbitar som inte alls passar ihop med varandra. "Precis så kan det vara för tonåringar i moderna familjer med barn i olika äktenskap. Det ser jag ofta i skolan", säger Annalisa Forsgren.
Foto: Jens Ökvist
- Jag befinner mig i ett tillstånd av "flow" när jag målar. Det är som att ratta in en särskild frekvens på radion och stanna där. Därför vill jag känna att jag inte har något annat som pockar på uppmärksamhet när jag börjar, flödet bryts ju om så bara telefonen ringer, säger Annalisa Forsgren.
Pensionärsdröm
Hon bor i sin födelsestad Piteå och arbetar som specialpedagog i Hortlax sedan 25 år tillbaka. Hon säger att hon trivs mycket bra bland alla människor som hon dagligen möter på jobbet, där det dessutom är mycket böcker och ord som gäller. När hon målar vill hon ha det precis tvärtom:
- Ateljén har jag hemma, för jag målar gärna i ensamhet. Att sitta i en större ateljé tillsammans med andra kan jag inte tänka mig, även om jag kanske skulle kunna göra ännu större målningar då. Det har jag lust att prova, men det är för trångt hemma.
Annalisa Forsgren skulle gärna ha fler sådana ensamma stunder och upprepar som ett mantra:
- Om jag får vara frisk när jag blir pensionär, då ...
Bekväm utställningsplats
Annalisa Forsgren har skapat med händerna så länge hon kan minnas och när hennes verk är färdiga har hon inte alls något emot att visa och diskutera dem med andra, även om hon varit sparsam med egna utställningar genom åren. Hon tar inte själv initiativ till att ställa ut och målar aldrig särskilt för att visa upp bilderna, hon brukar bli tillfrågad.
- Här på PT är det bekvämt att ställa ut, allt är ordnat, så det var lätt att tacka ja. Sist jag hade en utställning var på Hortlax bibliotek för två år sedan.
Eftersom hon tycker om att experimentera är den ena utställningen aldrig den andra lik.
- Om somrarna sitter jag utomhus och målar. Jag blir inspirerad och glad av att se andras konst, men jag försöker aldrig efterhärma någon annan utan utgår alltid från mig själv.
- Nu har jag varit inne i en vit period ett tag men den stora blå är den sista jag gjort så jag är nog på väg mot något annat nu, säger hon och pekar på en målning som ögonen gärna vilar på efter de vita intrycken.
Befolkade bilder
Annalisa Forsgrens oljemålningar är reliefliknande, vissa är tredimensionella. Man kan tro att hon använt något annat material än oljefärg för att skulptera fram bilderna, men så är inte fallet.
- När jag lägger på så där tjockt tar det mer än två månader för oljan att torka. Jag målar symboler för känslor och natur.
- Och människorna återkommer hela tiden, inte bara i oljemålningarna. Jag blir inte av med dem! Det är som om de ständigt står och väntar på någonting, men jag gillar ju människor och biologi, säger Annalisa Forsgren.
Hon visar sina tuschteckningar med "glada gubbar" som hon kallar en rad streckfigurer som ser ut som om de utför olika dansrörelser.
- Jag skulle vilja måla mer med ljusäkta tusch på helvitt papper, men det är svårt att få tag på papper som är lagom tjockt och riktigt vitt, säger Annalisa Forsgren och stannar vid ännu en teckning i svart och vitt.
1971 gick hon en sommarkurs i Sunderbyn, men i övrigt är hon självlärd.
- Kjell Sundvall, regissören, var med på den kursen. Jag minns honom som en tystlåten kille i skinnjacka, säger hon.
I sin ungdom målade Annalisa Forsgren i stor utsträckning föreställande naturbilder.
Går inte ihop
Numera är det mycket symbolik i det hon gör och i den nu aktuella utställningen är människor lika närvarande som naturfenomen.
- När jag var ung målade jag massor med solnedgångar och landskap som jag är lite generad över nu. Men det är ett bra sätt att börja på för att lära sig materialen och hur färgerna fungerar.
När barnen var små gjorde hon små akvareller som torkar fort.
- Nu gör jag större saker och förenklar motiven. Kanske har det med mitt jobb att göra, som specialpedagog förenklar man hela tiden.
- Motiven hämtar jag fortfarande från naturen, jag trivs med att vandra där. Men det vore
lättare att sälja konsten ifall jag målade mer som jag gjorde förr, mindre abstrakt.
- Det är tur att jag inte ska leva på det här för det har aldrig gått ihop. Om jag säljer något går pengarna till materialinköp, konstaterar Annalisa Forsgren och verkar inte det minsta bekymrad för det.
Så jobbar vi med nyheter