Vill sluta skriva men kan inte

Amanda Svensson från Malmö kan tacka kulturföreningen Ordmån i Piteå för sin första resa så långt norrut i landet. Hon började med att läsa högt ur den kritikerrosade romanen om Dolly, en tonåring med såväl existentiella som emotionella problem.
Språket är korthugget, fullt av anglicismer och svordomar. Huvudpersonen är en känslokall tjej som är grov i mun. En del läsare som Amanda Svensson mött har tyckt att boken är snuskig.
- Innan boken kom ut var jag rädd för att inte bli tagen på allvar för att jag var så ung, men det blev jag.
- Det som förvånade mig mest av alla reaktioner jag fick, var snacket om språket. Människor svär ju ganska mycket generellt sett, så varför skulle det vara fel att skriva en dialog så som folk pratar? För mig är språket en organism . Jag kan inte förstå varför det skulle finnas lagar för hur man får hantera det.
Amanda Svensson förklarade att hon snarare ville skriva representativt. Hon trodde inte heller att folk skulle tycka att det är provocerande med myndiga tonårskvinnor som har sex.
- Jag upplevde att det handlar om könsnormer.
Kreativt behov
Amanda Svensson berättade för Ordmåns publik att hon var ett bokläsande barn som skrev många berättelser i en form av verklighetsflykt. På högstadiet slutade hon med det och skrev dagbok istället. På gymnasiet när hon började med berättandet igen, slutade hon med dagboksskrivandet.
- Boken är fragmentariskt skriven, koncentrerat och nerkokat, precis som dagboken. Jag är generande förtjust i punshlines också, precis som om jag sitter och skriver vitsar, sa Amanda Svensson som funderat mycket på varför hon började om med berättelser.
Hon som i tonåren tyckte att det var både löjligt och självupptaget att skriva och skulle bli jurist, politiker, läkare, veterinär eller ekonom, absolut inte författare, har sökt många förklaringar till hur det kommer sig att hon inte kan sluta skriva fast hon ibland vill det.
- Jag har ett behov av kreativt uttryck. Men jag är inte alltid glad över att det är skrivande, för det är så ensamt. Jag hade hellre velat att musik eller teater vore min grej.
Först kul sedan svårt
Det roliga med att skriva tycker Amanda Svensson är att det då finns ett användningsområde för allt hon samlar på: vad folk säger, hur saker ser ut, små detaljer i vardagen som ingen bryr sig om.
- De skulle ju försvinna annars, om ingen plockar upp dem.
Trots det beskrev hon arbetet med sin andra roman som en stor vånda: Det går långsamt och det är svårt.
- Jag trodde aldrig att jag skulle hamna i den känslan, för med första boken var det bara kul. Men nu kan jag redan höra i mitt huvud vad recensenterna kommer att säga, jag känner förväntningarna och jag vill bevisa att jag kan skriva en bok som inte är rolig, inte snuskig, inte kort, utan helst ett tungt, tjockt, episkt mastodontverk.
- Men jag vet inte hur det går. Jag vågar inte ens säga vilket åratal den kanske kan komma ut.