Nyfilmatiseringen av Jack Londons klassiska vildmarksskildring ”Skriet från vildmarken” har Sverigepremiär i dag, fredag. Filmen ligger helt rätt i tiden sett till två aspekter. Dels vår återuppståndna fascination inför naturen och människans plats i den, dels Hollywoods feghet som tar sig uttryck i att satsa på säkra produktionskort.
”Skriet från vildmarken” är förvisso en kanonisk titel på svenska. Denna på många sätt felaktiga översättning visar däremot ovetandes på två viktiga motsättningar i vår tids problematiska förhållningssätt till naturen. Romanens originaltitel, ”Call of the wild”, syftar på naturens kallelse där det vilda återuppväcks som en oemotståndlig lockelse. Det vilda ropar på oss. Den svenska titeln, däremot, positionerar naturen som något utanför oss, något som vi hör på avstånd. Ordvalet i ”Skriet från vildmarken” beskriver ett förfrämligande, ett hotfullt skrik från något avskilt.
Den tid vi lever i präglas av digitalisering, evig rationalisering och allt hårdare urbanisering. Vi lever ständigt i hotet från klimatförändringar och ekologisk massdöd. Industrin och vetenskapen har tagit över naturen som antingen utsätts för exploatering eller skyddsåtgärder som syftar till kunskap och bevaring. Samtidigt drunknar vi i överbefolkade storstäder där naturen inte existerar annat än på foto, där varje hörn av verkligheten är alltigenom en mänsklig konstruktion – av betong, design, kommersialism och flöden av information. I denna avförtrollning av människan-i-naturen och naturen-i-människan är det inte märkligt att en syntes uppstår, ett nyromantiskt förhållande till "det vilda".
Därför har en ny typ av influencer också dykt upp. Storprofiler som svenska Jonna Jinton och kinesiska Li Ziqi är exempel på unga människor som skildrar landsbygd och natur. Jonna Jinton blandar landsbygds- och miljöaktivism med undersköna videos och bilder av kulning, isbad och en naturnära livsstil. I sin överromantiska ton smälter hon ihop med naturen som en älva, ett väsen som samlar sin kraft från det vilda omkring henne. Med sina 581 000 följare är Jonna Jinton ett nationellt och internationellt fenomen som ömsom spelar nyckelharpa och ömsom stoppar planläggningar på vindkraftsparker. Samtidigt får den hårt estetiserade och drömmande framställningen naturen att framstå som en tavla, som en estetisk, snudd på neo-hednisk idéströmning. Liknande rörelser kunde ses i vissa delar av new age-rörelsen och wicca-kulturen som exploderade under tidigt 2000-tal, där naturen skulle återupplivas som urkraft och allas arkaiska moder.
Ironiskt nog är det just den digitala tekniken som gör denna typ av representation av naturen möjlig. Genom stilisering och arrangering blir den ett konstverk som medieras till massorna. Böjda över sina Iphones drömmer sig storstadsmänniskan bort till en idé om naturen som läkande, som andligt förverkligande. Det är vackert, rofyllt och ständigt myggfritt. Kylan känns inte, värmen sveder inte. Ingen sliter i skogen, ingen gräver i jorden. Det är en natur där ingen behöver äta och ingen behöver svälta. Det vilda existerar egentligen inte i den tämjda miljö som estetiserats till konst och urban kontra-kultur.
I och med filmatiseringen av ”Call of the wild” kommer miljontals människor att bänka sig i biostolarna för att drömma sig bort till vildmarken, till det liv och den natur vi förlorat kontakten med. Lätt hänt i salongerna där myggen inte biter.