Utsikter i blandteknik

För två år sedan visade Iris Rönnqvist sina bilder på Konstgården i Älvsbyn, men i Piteå har hon inte ställt ut på 25 år.
Det var efter utställningen i Älvsbyn hon beslutade sig för att återvända norrut och de nya bilderna är klart inspirerade av Öjebyn med omnejd.
Mindre ytor
Hon berättar om utsikten från fönstret hemma, det som vetter mot Öjagatan:
- Första gången jag såg en soluppgång där trodde jag att det brann. Solnedgångarna är lika intensiva.
Hon visar små, små detaljer på de minsta målningarna:
- Kyrkbyn, kyrkan och kyrkans interiör har inspirerat mig mer än jag själv tror, liksom ladorna. Men de landskap jag målat i vinter tog jag inte med, jag tycker inte att de passar ihop med det här.
Sedan vintern slog till i full kraft, målar Iris Rönnqvist i sin lilla ateljé på övervåningen i boningshuset. I den stora ateljén på gården håller hon till på sommaren.
- Alla akvareller och små akryler har jag målat i vinter. Jag är en yvig person och brukar alltid ställa ut stort, men den här gången tänkte jag att utställningen skulle bli mer tillgänglig.
Bara fem av trettio målningar är i stora format.
- När bilderna är små kan man gå nära och titta, säger hon.
Bland annat har hon målat små akryler som hon kallar hjärteikoner, därför att det finns ett hjärta i någon form i allihop. Även om hon fått nya infallsvinklar i sin nya miljö, har inte hennes ständigt återkommande attribut lämnat henne: citroner, kaffekoppen, en blå kanna, hjärtan och fåglar.
- Varifrån min bildvärld kommer vet jag inte. Den senaste tiden har jag försökt ta det lugnt och tänka på vad jag egentligen menar. Jag behöver kontemplation.
Vågar experimentera
Iris Rönnqvist förklarar att för henne lever änglar och fåglar i symbios.
- Jag måste alltid ta reda på vems vingar man ser. Och hjärtat legaliserar den röda färgen som jag gillar så mycket. Den hoppar emot en ur bilden och verkar alltid ligga närmast.
Beroende på hur man betraktar hennes bilder kan man se olika motiv i dem, men framför allt experimenterar hon med materialen. Hon har exempelvis hittat på ett eget sätt att använda kinesisk stångtusch på, i kombination med akvarell.
- Nästan allt jag gör är blandteknik - man tar vad man har! De enda färger jag köper är vit, gul, röd och blå, sedan blandar jag. Så borde alla barn också få lära sig att göra.
Avslutet är viktigt
Akrylerna byggs upp på silkespapper, så att ytan får akvarellpappersstruktur. När Iris Rönnqvist ska berätta hur hon gör formulerar hon istället ett brandtal för akrylfärger:
- Akryl har samma goda färg- egenskaper som olja, det är bara bindemedlet som skiljer. Men jag slutbehandlar akrylen med fernissa för olja, inte för akryl. Det blir bättre klang hos färgerna och luktar godare. Men om jag efter det anser att bilden inte är klar, måste jag fortsätta måla med oljefärg. Det gäller att veta vad man gör.
Redan som konststudent i Sunderbyn fick hon lära sig att en bild aldrig blir färdig, men det har hon försökt att komma förbi just genom att slutfernissa.
- Då känns det mer avslutat. Av samma orsak har jag alltid en list runt mina bilder, även nu när det är modernt att spänna duken runt ramen. Dessutom är det lättare för betraktaren att läsa av bilden om ramen får vara en gräns.

Utsikter i blandteknik

Iris Rönnqvist har målat flitigt sedan hon flyttade från Skåne till Norrbotten förra året. Sedan i somras har hon målat till en hel utställning och mer därtill. Bara en av de bilder hon visar i PT:s foajé under januari är gjord före flytten.