Upplyftande gospelglädje
Konsert: Gospelcompagniet Plats: Piteå stads kyrka Längd: En timme och 47 minuter Publik: Välfyllt. En, ehh, blandad och mycket entusiastisk skara på sådär 260 personer
Den samtida gospeln kan ofta bli för slick och vita gospelkörer (åtminstone i Sverige) tenderar att bli hockeykörer i ivern att föra fram budskapet och vara så herrans - ti-hi - medryckande. Visst hörs det någonstans att det även här handlar om en grupp sångare från kalla Norden och det finns nog en och annan kör som briljerar mer rent tekniskt, men hos Gospelcompagniet (stavat av norrman eller svensk
copywriter?) finns en fyllig klang som väldigt sällan blir skrikig. Det är dock bara själva grundplåten till det starka intrycket. Här finns ytterligare tre starka skäl till min hyllning. Gospel är ofta som bäst när den blandas med andra stilar. Tromsö-gänget har förstått detta och blandar upp det hela med stunder av popkaraktär för att inte tala om när man trycker in sydamerikanska rytmer, allt på ett skarvlöst sätt som gör gott för helheten. Dessutom radar man upp solist efter solist som utan manér, utan handboken "Så blir du gospelsolist, vol.1" och utan att sjunga sönder låtarna når till sista bänkrad. Under parollen "less is more" åstadkommer man små musikaliska underverk. Och för det tredje: ledaren Jardar Johansen som med varje cell i sin kropp visar att det här är det roligaste och viktigaste som finns, vare sig han går an som den ivrigaste amerikanska förlaga, sjunger egna solon med bravur eller ger sig på att prata svenska med publiken.
Publiken var det, ja. Jag hade låga förväntningar på det musikaliska och än lägre på den potentiella Piteåpubliken. Jag hade gissat att vi skulle bli ett 50-tal, men tar nästan ett steg bakåt när jag öppnar den tunga dörren och finner en näst intill fullsatt kyrksal. Någon dans i mittgången blir det inte, men publiken är med på noterna från första till sista ton. På en uppmaning som "Kom igjen nå, hjelp til og klapp takta", ja, då måste man bara hjälpa till. Gospelcompagniet lyckas riva den osynliga väggen mellan kör och publik, bäst exemplifierat i mäktiga "The prescence of the lord" (Byron Cage) där alla blir del av en trestämmig kör. Kul! Mångfacetterade, snyggt uppbyggda "Reign" (Kurt Carr) är annars kvällens verkliga höjdpunkt.
Ovationerna är stående och avslutningsvis får vi höra "Lift up your hands". Fjäsk, höll jag på att säga eftersom det här förmodligen är Piteås mesta gospellåt genom tiderna - under många år Pite gospels paradnummer. En värdig avslutning med ett charmigt barockbesläktat mittparti.
"En veldig veldig spesiell konsert", konstaterar Johansen vars skjorta helt säkert går att vrida ur vid det här laget. Jag håller med. Den bästa Norgehistoria jag hört på länge och avgjort den roligaste gospelkonsert jag någonsin besökt. Tromsö rockar!
Så jobbar vi med nyheter