I en stad där den hårda musiken i det närmaste försvunnit från det offentliga musiklivet lyser Unvoid som en hoppets stjärna. Sångerskan och frontkvinnan Lisa Bjernhagen har spelat i hårda konstellationer tidigare, men är sedan drygt ett år tillbaka fullt engagerad i Unvoid.
– Vi startade egentligen bandet i mars förra året, men vi fick ihop full sättning i november. Vi har runt sju, åtta låtar klara. Martin Trygg skriver det mesta i bandet, han är som en skrivmaskin. Även Emil Landström skriver en hel del av materialet.
Fastnade tidigt
Hennes egen väg in i den hårdare musiken började vid tio års ålder och gick sedan successivt mot genrens tyngre och hårdare delar.
– Jag fastnade tidigt för hårdrock och metal. Det började med softare band som Evanescence när jag var tio. Jag började sjunga till det, jag tyckte att Amy Lee var jättebra. Sedan har jag gått till hårdare och hårdare. Hade någon slagit på en renodlad black metal–platta i högstadiet hade jag nog inte gillat det. Man måste nog lyssna in sig, få det stegvis.
Hon började själv sjunga i band när hon var tonåring och började som många andra med att spela covers.
– Jag har alltid gillat att sjunga. Jag har sjungit i kör och sådär. När jag var fjorton var det en kille som frågade om jag ville provsjunga för deras band. De hette Avarice och spelade mestadels covers på Iron Maiden och Judas Priest.
– Jag var så nervös. De var några år äldre än mig och det var bara killar med i bandet. Men jag kom med. Det var mitt första band och jag var med i två år.
Bra forum
Utvecklingen mot att själv spela hårdare metal gick stegvis. När hon började gymnasiet startade hon en konstellation som specifikt fokuserade på att spela hård musik, och då var materialet baserat på egna låtar.
– När jag började musiklinjen på gymnasiet startade jag ett band som hette Shadow of the room med fem tjejer och en kille. Vi spelade så hårt vi kunde. Det handlar mycket om färdigheter också, hur hårt man har förmågan att spela. En av tjejerna growlade i bandet.
På frågan om vad som tilltalar henne i den hårda musikens soniska värld är svaret känslouttryck och verklighetsflykt.
– Jag tror att det är att man kommer bort från det vanliga, bort från alla andra. Det är ett bra forum att ta ut starka känslor i. Jag ser inte på mig själv som en arg person, men det är mycket energi och mycket viljestyrka som kommer till uttryck. Det handlar om att vara stark och våga uttrycka sig, kanske framför allt som tjej. Men framför allt är det väldigt bra musik, säger hon.
Möter motstånd
Alla kvinnor PT pratat med som tillhör metalscenen har vittnat om känslor av diskriminering, nedvärdering och kamp för musikalisk respekt på grund av sitt kön. Lisa Bjernhagen är inget undantag, men ser också en stegvis förbättring.
– Man möter ofta motstånd som kvinnlig musiker inom metal. Arrangörer som skrockar och frågar "jaha, vad ska du sjunga då?". Många killar tror inte att tjejer kan. Jag har frontat de flesta band jag spelat i och när man är ute och spelar vänder sig ljudtekniker och arrangörer ändå till killarna i bandet. Man blir frånsedd. Men det börjar bli bättre.
– När jag spelade med Shadow of the room pratades det mycket om att vi var ett tjejband. Jag minns att vi tyckte att det var väldigt jobbigt – att vara ett TJEJband, inte ett vanligt band.
Hoppas på de unga
Under de senaste åren har metalmusiken nästan helt försvunnit från Piteås musikscen. Unvoid är ett av få band med fasta konstellationer som skriver och spelar eget material. Lisa Bjernhagen tycker att urlakandet bidragit till en dålig metalscen i Piteå.
– Jag tycker att den är jättedålig. Jag kan inte komma på ett enda riktigt hårt band i Piteå. Det finns några Maiden–influerade band men inget åt varken döds, black eller hardcore.
– Det är tråkigt. Piteå är ändå en musikstad och vi är många som gillar hård musik. Förr fanns Facefront (musikfestival) där många hårda band spelade på olika scener, nu finns inget sådant längre. Det känns som att det har dött ut.
För att få se en förändring hoppas hon att fler unga vågar omfamna scenen och själva börja spela.
– Ödet ligger mycket hos de unga. Många är intresserade av musik och jag hoppas att de vågar ta steget till att börja spela själva. Framför allt tjejer, att de vågar sticka ut och vågar gå emot strömmen.