Då satt de i entrén med massvis med andra tvillingpar och väntade nervöst på sin tur för audition med regissören Anders Grönros. Nu kramar de om regissören efter premiärvisningen av den färdiga filmen i stora salen längre in i byggnadskomplexet.
De visste inte ens vilken film de sökte till, bara att man ville ha ett tvillingpar och att filmen skulle spelas in i Norrbotten.
- Det är så skönt att det blev i Piteå, det är som vårt andra hem. Varje sommar när vi var små sprang vi runt nakna på Fårön (skratt). Det var bra att starta på en trygg grund, säger Erica Midfjäll som spelar Tina, tvillingsystern som överlever.
Extra nöjd
Hon hade ingen erfarenhet av skådespeleri tidigare men är nöjd med hur regissören Anders Grönros tacklade den situationen.
- Han är så professionell! Det var inte så att han formade oss. Han lockade fram skådespelaren inom mig, säger Erica.
Hon och hennes syster Hanna var 19 år när "Jag saknar dig" spelades in. De skulle spela 14-åringar. Hanna plockade fram sina gamla dagböcker för att se hur hon tyckte och tänkte då. När hon nu ser ungdomar som känner igen sig i publiken känner hon sig extra nöjd.
- Det är så lätt att förlöjliga det. Som tonåring är allt så viktigt, glömmer man sminkväskan vill man dö, på riktigt. Man vill inte komma ihåg hur man var. Man skrev emo-dikter och föräldrarna var så pinsamma. Allt var pinsamt, säger Hanna.
I första veckan av årskurs sju fick de som uppgift att skriva ett brev till sig själv i slutet av högstadiet. Det tänket har de anammat för att inte glömma vem de var.
- Vi har gjort det med vänner, skrivit ner hur jag är nu. Det ska vi läsa när vi är 30, säger Erica.
De är överens om att det är väldigt utlämnande att visa upp arbetet med filmen. Samtidigt spelar det ingen roll hur de ser sig själva. Det viktiga är vad publiken upplever.
- Folk har gråtit så mycket att de börjat skratta, säger Hanna.
De var 16 år när de för första gången var ifrån varandra i mer än 24 timmar. De trycker på vikten av att som tvilling skapa sig en egen identitet, fast man är en underbar enhet, som de själva uttrycker det. Nu ska Hanna flytta till Uppsala för att börja studera till barnpsykolog.
- Det är inte lika jobbigt nu. Jag har spelat ut den värsta rädslan, att förlora Erica. Filmen blev ett uppvaknande, det finns inga regler på hur sorgen ser ut. Döden är en naturlig del, alla ska vi dö, säger Erica.
Och för Erica börjar det gå upp att hon faktiskt vill vara en del av ett film-team igen. Systern Hanna menar att det är en Kirunamentalitet, att Erica ska vara så ödmjuk hela tiden och inte ta för sig.
- Jag måste börja säga det högt. Jag har haft en fördom om att skådepelare är en del av en flummig värld och tänkt "kan jag verkligen göra det där?". Det har filmen visat att jag kan, säger Hanna Midfjäll.