Tröstpoesi från en pappa utan barn
Titel: "Svarta vykort - en bok om tröst"Författare: Marcus BirroFörlag: Tre böckerE Ny bok
Sedan stod de där, som så många andra, och stirrade på stickan. Trodde inte riktigt på det positiva beskedet utan köpte fler test.
"Sedan hade vi kissfest. Jag kissade på två stycken. Jag var inte gravid. Jag var ett minustecken. Jonna var ett plus. Vi skulle bli föräldrar."
Men texterna i "Svarta vykort" handlar inte om en nio månader lång resa mot ett litet människobarn, det är istället en bok om sorg, tröst och värdighet. För sonen Dante föds och dör i samma ögonblick. För liten för att överleva utanför livmodern.
Senare går också Dantes syster samma öde till mötes och det som blir kvar är en pappa utan barn. För så skriver han: "Jag är en far utan barn".
Färden bland Birros lättillgängliga, svårsorgliga poesi är ömsom en resa förbi brinnande debattinlägg om den svenska sjukvårdens hantering (eller icke hantering) av förlust och oro och om försäkringskassans syn på graviditet och sjukskrivning. Ömsom en frontalkrock med sorg som gör minst lika ont att läsa första som tionde gången.
"Dante ska ut på en hisnande bilresa med sin mormor och hennes syster i en kylväska med isklabbar genom halva landet. De sover över i Gävle. Kylväskan får stå i kylskåpet i förrådet över natten."
Men mitt i den mest privata sorgen blir också berättelsen universell.
Titeln "Svarta vykort" är tagen från en dikt av Tomas Tranströmer, undertiteln "En bok om tröst" är till en början svår att förstå. Det här känns mer som en bok som skriker av sorg, texter som ett knogjärn mot hjärtat; "Jag höll henne i händerna några minuter efter att hon kommit. Jag ville inte först men jag formade händerna till en skopa och höll henne där ett tag. Hon var varm. Hon var så liten att hon rymdes i en hand. Jag grät. Det regnade ute."
Men efter ett tag sjunker det in.
Går det att överleva händelser som dessa, så blir det ändå en bok om tröst till slut.
Så jobbar vi med nyheter