När Therese Söderlind tänkte ut sin andra roman efter succén 2010 med ”Norrlands svårmod” var intentionen att boken inte skulle bli så tjock och dramatisk som den första och absolut inte innehålla någon bruten kronologi.
– Jag ville skriva något lugnt, kanske något om broar. Förlagen gillar inte tjocka böcker, så jag tänkte begränsa sidantalet.
– Dessutom tyckte jag det var svårt med tidshopp för det blir så mycket att tänka på som författare om man inte vill göra bort sig, sa hon när hon för andra gången på två år mötte Ordmåns publik på måndagskvällen.
Då förklarade hon varför den bok hon gav ut tidigare i år är raka motsatsen till vad hon föresatte sig:
590 sidor som spänner över en tidsrymd på 340 år, med en dramaturgi som baserar sig på fakta kring den största massavrättningen i svensk historia.
Av de 68 kvinnor och tre män som i oktober 1674 blev dömda av häradsrättern i Torsåker i Ångermanland för trolldom, dömdes 60 till döden.
På sommaren året efter fastställdes de flesta av domarna av en i landet ambulerande trolldomskommission och under tiden satt de anklagade fängslade i en källare vid ett gästgiveri intill Ångermanälvens utlopp i en havsvik.
– Ibland tror jag att berättelser väljer sina berättare. När allt det här ramlade i knät på mig ville jag framför allt skildra kvinnorna och barnen och samtidigt undersöka vad sådana här händelser har för betydelse för oss i dag, sa Therese Söderlind som själv är uppvuxen i Ångermanland och nu bor i Uppsala.
Sägnerna vandrar
Hon sa att hon har mött många läsare som tyckt om boken, men också några som inte orkat läsa ut den.
– Den handlar om något som hänt på riktigt för bara tio generationer sedan.
–Vi människor har inte förändrats genetiskt på den tiden och då som nu vill vi lyssna på starka ledare med snabba lösningar och enkla förklaringar.
– På 1600-talet sa prästerna till folket att orsaken till svältåren var att den onde fått för stort fäste, därför kunde häxprocesserna bli en epidemi som gick från bygd till bygd.
–Jämför med vad Sverigedemokraterna säger idag om att vi får det bättre ifall vissa lämnar landet. Vi människor tycker om enkla lösningar, sa Therese Söderlind.
Lång tystnad
De sägner som färdas genom generationerna har fått Therese Söderlind att fundera på vad vi egentligen berättar för våra barn – det vi vill att de ska höra, eller det som de behöver höra. Boken utspelar sig också på 1700-talet och i modern tid för att belysa den frågan.
– Vill vi göra något av det som finns i historien, eller är vi bara intresserade av statistik och fakta?
Hon uppehöll sig länge kring resonemang om hur de efterlevande till de avrättade hade det sedan – bland förövarna fanns ofta också offrens egna familjemedlemmar.
Bara ett och ett halvt år efter att de tre bålen brunnit på berget i Torsåker, kom det propåer om att folk skulle göra avbön och ångra förföljelserna.
Samma präster som hade underblåst vidskepelserna och själva hade utfört grymheter, krävde ånger av församlingsmedlemmarna efter order från högre ämbeten Stockholm.
– Jag tror inte man pratade om processerna efteråt eftersom man skämdes. Bålberget sattes inte ut på kartan och inte förrän på 1950-talet återfanns fängelsekällaren.
– Då gjordes också mätningar i jorden som bekräftade att människor bränts på berget, konstaterade Therese Söderlind.
Noveller nästa
Hon refererade till meningen som avslutar inskriften på den sten som nu står på Häxberget som platsen i dag kallas: ”Tidens tro drabbar människan”.
– Vår omgivning kont- rollerar oss och bestämmer hur vi måste vara för att anses som riktiga människor.
Therese Söderlind vet inte vad hennes nästa bok ska handla om, men sedan i våras skriver hon kortprosa:
– Dels fick jag i uppdrag att skriva noveller och dels texter till en arkeologisk utställning om Järnåldern söder om Sundsvall.
–Jag såg det som en utmaning att begränsa mig.