Tidlösa sånger för utsålt hus
Konsert: Ola MagnellPlats: Krokodil, PiteåLängd: 45 + 72 minuterPublik: Knökfullt. Cirka 100 personer E KONSERT
Låtar som sticker ut brukar jag markera med en stjärna i mitt block. Sällan, kanske aldrig, har jag upplevt ett sådant stjärnregn av små kulspetskrumelurer. Konserten som sådan är "bara" bra, men än en gång: vilka låtar! "Vällingklockan", "Nattens vind är hemlös" (översättning av Tom Waits "Time"), "Bruten vinge", "Nya perspektiv", "Tomma tunnor", den svenska versionen av Dylans "Rainy day women" ... Det är hög lägsta nivå på kvällens 25 nummer och som textförfattare tycks Magnell ha lyckats väl med både poesi och politik. Någon grymtar om att han borde spela fler tidiga låtar, men jag vill påstå att nyare alster som "Ljusets klockor" är lika stor behållning som klassikern "Kliff". Sedan tidigare hade jag hört tre-fyra låtar av Ola Magnell och känner mig därför en smula överkörd. På flera ställen slås jag av hur ljuvt han kan låta.
Han skäms inte för sig som strängbändare heller, men det händer på något ställe att gitarrplocket inte riktigt räcker till. Vågar vi hoppas på en triosättning till nästa spelning i Piteå?
Han säger att han är dålig på mellansnack, men ändå lyckas han rätt bra med att kommunicera. Mannen som har nattradioröst och numera ser ut som Tony Iommis brorsa uppmanar publiken till önskningar och uppfyller ett par av dessa. I "Kliff" och "När jag dör" blir det allsång och när batterierna till den trådlösa mikrofonen tar slut både en och två gånger känns det inte pinsamt. Den 60-årige veteranen är onekligen bland vänner den här kvällen.
För sällan hedras artister med hyllningsplattor medan de fortfarande lever och är aktiva. Ola Magnell tillhör dock den skara som fått uppleva detta. I samband med 60 års-dagen i början av året gick delar av den svenska artisteliten samman och gjorde albumet "Påtalåtar". Frågan är om det inte är dags för en matigare boxutgåva med originalinspelningar. Här tycks ju finnas en hel del att ösa ur.
Så jobbar vi med nyheter