Succe för Sweet Charity!
Musical: Sweet CharityMedverkande: Nanne Grönwall, Grynet Molvig, Rafael Edholm, Kim Sulocki mflLängd: 2 timmar 30 minuterPlats: Kulturens hus, LuleåPublik: ca 860 (fullsatt)E musical
Jodå, det finns många saker som verkligen lever upp till bilden av äkta amerikansk showbiz. Till att börja med är castingen gjord med stor noggrannhet utefter huvudrollsinnehavaren. Samtliga kvinnliga röster rör sig i samma terränger som Nanne Grönwalls, vilket skapar en ovanligt homogen klang. Nanne som Charity är också en fullträff. Hon har precis den rätta blandningen av Pippi Långstrump-spontanitet och blåögdhet en Charity ska ha. Inte minst ges hennes roll ytterligare en förlöjligande twist av en stundtals rätt corny manusöversättning. Men det tjänar sitt syfte, musical av denna typ är så långt ifrån en pjäs av Bergman man kan komma!
Av de större dans- och sångnumren är det främst "Big Spender" som fångar mitt intresse, men även dansscenen på lyxklubben Maximus är genomregisserad och koreograferad av en mästares hand. Lägg till detta musik som bygger på den klassiska 60-talsklangbilden, och kostymmakaren Lars-Åke "Babsan" Wilhelmssons kreationer. Det råder inget tvivel om att vi befinner oss på Manhattan 1966!
En personlig favorit är Rafael Edholms spaghettisliskige
B-skådespelare Vittorio Vidall. Svag som jag är för autentiskt uttal faller jag pladask för hans porlande italienska termer, som naturligt övergår i en kontrollerat bruten svenska.
Men det är när det vandrande nervvraket William gör entre, här gestalad av Kim Sulocki, som det verkligen börjar hända saker. Han tar över hela showen med sin fenomenala gestaltning av en panikdrabbad klaustrofobiker. I Sulocki bor en komisk talang jag närmast kan jämföra med en ung Brasse Brändström, och han behöver bara andas på publiken för att kamma hem hela vinsten i första akt.
I andra akten ändras den musikaliska karaktären. Mer påtagligt programmerade synthstråk, en dragning åt pop och dance, och personligen tappar jag känslan av 60-tal. Bakläxa för Peter Grönwall! En scen som jag också ställer mig fundersam till är den med den masspsykotiska hippiegudstjänsten. Översättningen till svenska funkar inget vidare, och även om körerna är snortajta och rena så är man ljusår ifrån Sammy Davis Jr:s extatiska insats i filmversionen. Kort sagt känns hela scenen ryckt ur sitt sammanhang, och wailingarna hopplöst svenska.
Men i andra akten finns flera godbitar, bland annat en liten men fin soloinsats med Grynet Molvig, och ytterligare dansnummer som inte lämnar mycket kvar att önska. Ett antal män passerar revy under kvällens gång, men hur går det då för Charity mot slutet? Hittar hon mannen i sitt liv? Där filmversionen har två slut, har man här bara ett. Men vilket lämnar jag till den nyfikne att själva utforska …
Så jobbar vi med nyheter