Strålande sångkarriär med ständig skuggsida

Stina-Britta Melander, visst låter det bekant? Som en kändis från mitten av 1900-talet när filmer fortfarande gjordes i svart-vitt, eller en avlägsen släkting som flyttat utomlands och behållit sitt svensk-klingande namn. Kanske någon slags nationalklenod? En primadonna? Eller en traditionell visa man inte hört på länge men som framkallar gamla minnen när man får höra den igen, åtminstone om man inte är yngre än medelålders. - Min lyckosång är "14 år tror jag visst att jag var". Den har följt mig under hela min mycket egendomliga karriär, sammanfattar den nu 82-åriga sångerskan sin yrkesbana som inleddes för 70 år sedan. - Under flera år arbetade jag i huvudsak vid operahus utomlands, mest i Berlin, säger Stina-Britta Melander som vid sin tyska operadebut i "Traviata" på Staatsoper i Wiesbaden, gjorde en sällan skådad braksucce. 52 inropningar och rekordlånga applåder som varade i en kvart, var en grundlig revansch gentemot Sveriges nationella operascen som inte tog vara på hennes begåvning. <h3>En livsresa på cd</h3>Faktum är att Stina-Britta Melanders hela liv präglas av dramatik, scenbilder, sammanträffanden och händelser som kunde vara utmärkt stoff till ett operalibretto. Handlingen i de flesta operor brukar vara både intrikat och absurd så till den grad att vissa människor inte kan med konstformen för den skull, men för Stina-Britta Melander överträffas dikten av verkligheten. Att de få som läst hennes ännu outgivna självbiografi vill göra en film av den, är därför inte oväntat. Hennes julkonsert i Dalarna för ett par veckor sedan, filmades för övrigt av en producent som erbjöd henne kontrakt för ett filmdokument om hennes liv. PT når Stina-Britta Melander per telefon i bostaden i Mockfjärd, Dalarna, med anledning av att hon nyligen gett ut sitt andra jubileumsalbum. Den första dubbel-cd:n som kom 2003, dokumenterar hennes utländska karriär. Den andra "Från 14 till 80 år" hennes svenska. Ett musikaliskt tidsdokument som inleds med en lackskiveinspelning från 1938 och avslutas med en inspelning från fjolårets 80-årskonsert. <h3>Tidigt genombrott</h3>Att sluta sjunga helt har aldrig varit aktuellt för Stina-Britta Melander, trots att hon fått sota för sin gudagåva. Det är så hon ser på sin sångröst: Ett naturens under att förvalta på bästa sätt i med- och motgång, för att det var vad Gud ämnade när han gav henne den. - När jag var liten dog min mamma och jag hamnade på barnhem. Någon pappa hade jag inte. När jag var sex år blev min moster och hennes man mina fosterföräldrar och räddade mig från att stanna på barnhem tills jag var 18. Alla i familjen på moderns sida hade fina sångröster och ansågs musikaliska, varför mostern var fixerad vid att "göra något av ungen". Men främsta orsaken till fosterföräldrarnas engagemang var enligt Stina-Britta Melander att hon var "matnyttig". - När jag som 11-åring debuterade i Östersunds radio och fick ett uppmuntrande brev av dåtidens mest populära vissångerska, satte fosterföräldrarna upp affischer där det stod att "Jämtlands lilla solstråle får recensioner av Karin Juel". Det var inga dåliga gage jag fick efter det. - Ingen visste att jäntan mådde så dåligt att jag stängde in mig i en garderob och grät när vi kom hem. Kanske var alltihop välment men jag vacklade i min självtillit och kände mig jagad och oälskad. Det var alldeles för tidigt för mig att bli stjärna. <h3>Från 14 till 80 år</h3>Stina-Britta Melander tycker ändå att Karin Juel kom in i hennes liv vid rätt tillfälle och kallar henne "en av mina förklädda änglar". Hon lärde sig värdesätta allt positivt sången gett henne och hämta kraft ur det. - Karin Juel skrev om min känsla och mitt uttryck och att jag skulle ha en framtid som sångerska. Sedan dess drömde jag om att få sjunga på Operan. Tack vare stipendier kunde Stina-Britta Melander påbörja de första sångstudierna, på Klosters röstskola i Alvesta hos Karl Nygren Kloster. - Som 14-åring sjöng jag på min första riktiga konsert, en minneskonsert för Christina Nilsson. Jag framförde visan som varit hennes och skulle bli min maskot och fick lysande recensioner. Andra spåret på första cd:n är en tidig inspelning av den visan. - I slutet på andra dubbelskivan finns en inspelning när jag sjunger jag samma visa vid min egen 80-årsjubileumskonsert. <h3>Barnstjärnan blev piga</h3>Vid 16 års ålder skulle bidraget till fosterhemmet upphöra. Stina-Britta Melander skjutsades till Stockholm där hon måste skaffa sig egen försörjning. - Jag lämnades helt ensam, men hade tur som sjutton och klarade uppehället genom att arbeta som piga hos en fin familj. Eftersom jag varit barnstjärna var pressen intresserad av vad jag gjorde och jag berättade det. Å vad stryk jag fick hemma när jag berättade det! Stina-Britta Melander förspillde inte tiden i huvudstaden, utan kontaktade olika musiklärare för att få undervisning. Operaskolan var hon ännu för ung för. Då bjöd den välkände storheten Josef Hislop, som bland andra var Birgit Nilssons sångpedagog, hem henne. När han hört Stina-Britta Melander sjunga lovade han henne gratis lektioner. - Guds försyn var det, för jag skulle knappast ha haft råd att betala honom. Då blev jag fullt förvissad om att vägen min var klar, fast den skulle bli knagglig. Nästa pedagog var koloratur- sopranen Andrejeva von Skilondz, som så småningom skulle låta henne provsjunga för operachefen. För att kunna betala de dyra lektionerna sjöng Stina-Britta Melander på tre teatrar - Nya Teatern, Folkets Hus-teatern och Blancheteatern - samtidigt som en skivinspelning var på gång. På teatrarna arbetade hon som 17-åring med bland andra Birgit Cullberg och Anders Ek, Anita Björk, Inga Gill, Gaby Stenberg, Stig Järrel, med flera av den tidens stora artister. <h3> Knagglet blev gupp</h3>Denna frejdiga företagsamhet i kombination med en enorm popularitet, framkallade avundsjuka bland operaeliten. Inte minst genom radioframträdanden (Farbror Sven och Husbondens röst) och de revyer Stina-Britta Melander medverkat i, var hon redan en folkkär artist och omskriven som "vår nästa stora sångstjärna" när hon antogs till Operaskolan 1945. För snart 60 år sedan, mars 1946, debuterade hon på Stockholmsoperan i Brittens "Peter Grimes". Sedan engagerades hon där som soliststipendiat och därmed hade hennes stora dröm gått i uppfyllelse. Det var då "knagglet" på operabanan blev allt större gupp. - Jag var yngst av alla, känd, ganska söt och Operans enda koloratursopran. Ordet konkurrens hade jag aldrig hört, men då fick jag lära mig hur svarta änglar ser ut. Jag stannade till 1949 och under de åren upplevde jag min karriärs svåraste tid. Att först bli anställd på Operan och sedan uppträda i revyer gick an. Att göra tvärtom, som Stina-Britta Melander, ansågs däremot inte tillräckligt seriöst. Trots att hon fick lysande recensioner för de roller hon sjöng, behandlades hon nedlåtande som "revyhoppan". Dock inte av alla. "Var inte så rädd flicka lilla, du sjunger fint du, säkert blir det en storsångerska av dig" sa Jussi Björling till Stina-Britta Melander när han gästspelade på Stockholmsoperan i "Faust" och hon sjöng rollen Siebel. - Det var så fint på Operan att jag inte passade in, trots att jag sjöng fantastiskt. Jag blev psykiskt misshandlad både av operaledningen och av en del andra sångare och kände mig obeskrivligt ensam. Så ensam att jag balanserade på broräcken, la mig ner i snön och sprang längs järnvägsspår. - Jag klarade inte av intrigerna, min framtid började rasa. När operakamreren klämde upp mig mot väggen och började tafsa på mig gjorde jag motstånd. Efter det gick han vekligen in för att hämnas vid senare förhandlingar, då rykten började spridas om att jag skulle få sparken från Operan. <h3>Sjöng på isländska</h3>Isa Quensel (opera- och operettsångare, skådespelare och regissör) räddade henne från sammanbrott. Hon var med på en föreställning när Stina-Britta Melander grät så mycket att hon knappt kunde sjunga sin roll. Isa Quensel ordnade så att kollegan fick anställning på Stora Teatern i Göteborg med orden: "Du ska härifrån! På Storan får du den uppskattning du är värd.". - Jag hade tio underbara år där och gjorde under tiden även gästspel på Operan, som plötsligt tycktes uppskatta mig efter alla succeer på Stora Teatern. Där hade jag inte några konkurrenter i koloraturfacket. - Varje sommar åkte jag dessutom på turne med Riksteatern och gjorde också flera andra gästspel, bland annat på Nationalteatern i Reykjavik där jag sjöng på isländska. <h3>I Fiat mot ny karriär</h3>Stina-Britta Melander sjöng bland annat Paminas roll när Ingvar Wixell gjorde sin bejublade debut som Papageno i Riksteaterns uppsättning av "Trollflöjten" 1955. I samma veva som recensenterna allt oftare skrev att Melanders resurser borde tas till vara bättre, med tydlig adress till Operan, hörde tenoren Benjaminio Gigli henne i rollen som Madame Butterfly i Göteborg. Tenoren hade tagit sig tid att stanna till där under en världsomfattande turne och tack vare att han rekommenderade henne att studera för Toti dal Monte i Rom, fick hon en livsavgörande ingivelse. Bättre stöd för att våga söka sin konstnärliga lycka på större scener kunde hon knappast önska sig. - Jag tog min begåvning och mina noter med mig och körde ut i världen i en Fiat. När jag kom till Hamburg parkerade jag utanför operahuset och sa precis som jag brukade när jag var liten: "Jag vill provsjunga". - Tre chefer från tre olika operor, Düsseldorf, Hamburg och Wiesbaden, var där. Efter provsjungningarna fick jag kontrakt med allihop. Det var en Guds nåde för mig, äntligen kände jag att jag hade mina skyddsänglar med mig. <h3>Gästspel i Berlin</h3>- Eftersom jag var i toppform med en höjd som få, visste jag att ingen kunde slå mig. Jag flög till Berlin och provsjöng och fick till och med gästspela direkt, som Musette i Puccinis "Boheme". Det kändes som att flyga på rosiga moln. Min röst var helt utan spänningar och tog aldrig slut. Stina-Britta Melander fick på stående fot kontrakt i ett år, med fortifikation på tre. - I Berlin ville de tyvärr inte att jag skulle anta anbuden från bland andra Metropolitan och Paris, eftersom de själva behövde de kontrakterade rollerna för hemmaplanen. - Däremot sjöng jag senare som frilansare både i Syd- och Nordamerika, Österrike, Schweiz, Italien och Frankrike. På somrarna turnerade jag fortfarande med Riksteatern och var som en resande i sång helt enkelt. Det höll på i 15 år, säger Stina-Britta Melander. Hon har mycket att berätta om den tiden, till exempel sina möten med Zarah Leander och andra berömdheter. Stina-Britta Melander var för övrigt den enda sopran som ansågs kunna ersätta Maria Callas när hon fick förhinder att uppträda i Stuttgart. <h3>Var med i nio långfilmer</h3>Stina-Britta Melander var så populär utomlands att hon blev en eftertraktad filmstjärna på kuppen. Från 1959 och framåt hann hon med nio tyska långfilmer och en österrikisk dokumentär om sig själv. Ingen av dem nådde Sverige. - Filmerna hade ännu större genomslagskraft än operascenen. Efter alla år utomlands fick hon hemlängtan, trots att hon inte tyckte sig ha något att klaga på. - Jag bodde flott i München, men jag är ingen primadonnatyp utan längtade efter en trygghet som jag aldrig haft. 1971 flyttade Stina-Britta Melander hem och hade gården i Leksand som bas för sin fortsatta karriär i Tyskland. Planen att göra come-back på Stockholmsoperan gick däremot i stöpet. - Trots att det gått 22 år sedan jag blev utmanövrerad första gången, hände samma sak igen. Operachefen sade sig inte ha plats för mig och var fräck nog att antyda att jag var för gammal med mina 50 plus, trots att vissa anställda var ännu äldre! <h3>Arbetslös "primadonna"</h3>Stina-Britta Melander skolade om sig och började undervisa gymnasieelever i Dalarna och Stockholm. När hon efter några år blev arbetslös, erbjöds hon en ams-utbildning i kontinental korrespondens. - Jag hade ingen aning om vad en sådan utrikeskorrespondent gjorde, men jag kunde flera språk och fick fina betyg efter två år. Då blev jag förnedrad igen när jag blev igenkänd vid en anställningsintervju. Ingen av de stora företagen trodde att "en före detta operaprimadonna" skulle klara av ett vanligt arbete. - Mitt liv tonade ut, men jag fortsatte att sjunga. Till slut accepterade jag sakernas tillstånd och började trappa ner sångengagemangen. Istället skaffade jag hundar som krävde kurser och utställningar, jag gjorde trädgårdsland och bärodlingar och drev pensionat på gården. Min fysiska hälsa blev god av det. Denna period beskriver Stina-Britta Melander som en tid av kontakter med många olika slags människor. Hon säger att hon hade kul, men ensamhetskänslan gjorde sig likväl påmind. När hon sålde sin stora fastighet i Leksand behöll hon lägenheten i Stockholm, men bosatte sig i Mockfjärd som också ligger i Dalarna. - Nu handlar det om en tomhet som är något annat än den ensamhet jag kände på Operan i unga år: Frånvaro av en gemenskap som verkar vara inom räckhåll, men som jag inte kommer åt trots att byn är liten. - Man kan aldrig bli helt accepterad i Dalarna om man är inflyttad. Folk hade förutfattade meningar om att jag var en stropp redan när jag kom hit för cirka 35 år sedan. Jag känner mig som en invandrare i mitt eget land. Man kastade till och med ut mig ur kyrkokören här, för att de tyckte jag var "för bra" som de sa. - Bitter är jag ändå inte, jag tycker det är bra att jag fått kraft av Gud att fortsätta leva och veta att störst av tron, hoppet och kärleken är kärleken. Jag är också glad och tacksam över att mina memoarer är klara för utgivning och att jag för eftervärlden kunnat ge ut mina båda samlingsskivor, säger Stina-Britta Melander. Hennes röst låter varm och melodisk och inte ett dugg andfådd, fast hon just varit ute och skottat gården i flera timmar efter ett ymnigt snöfall. Det nya året börjar hon med att förbereda två konsertprogram som hon är aktuell med i februari, på Jussi Björling-museet i Borlänge respektive Jamtlihov i Östersund.