Stående ovationer för världstrumpetaren
Kammarkonsert: Ole Edvard Antonsen och Norrbottens KammarorkesterPlats: Christinasalen i Piteå, fredag eftermiddagDirigent: Petter SundkvistProgram: Atterberg, Tartini, Jolivet m.m.Publik: Ungefär 200 personerLängd: En timme och 45 minuter med pausE KONSERT
Fyra, en som byter lampan och tre som säger att de skulle ha gjort det bättre själva.
Skämt åsido, jag vet inget om Ole Edvard Antonsens kvaliteter på lampbytesfronten. Vad jag däremot vet är att han hanterar en trumpet bättre än de flesta i världen, utan att tappa bort sin ödmjukhet. Och det är därför gårdagens kammarkonsert med honom och Norrbottens kammarorkester var den jag sett fram emot mest under Festspel i Pite älvdal.
Med högt ställda förväntningar är förstås risken för besvikelse stor. Men b-ordet fanns knappast på publikens läppar efter att ha skänkt musikerna välförtjänta stående ovationer.
Jag är innerligt tacksam över Antonsens föräldrar som möblerade om huset hemma i norska Hamar och flyttade ner pianot i den mörka källaren. Dit vågade sig den femårige Ole Edvard inte ner och han fick byta huvudinstrument.
Speciellt Ande Jolivets löjligt svårspelade "Concertino för trumpet, stråkorkester och piano" från 1948 passar den genreöverskridare trumpetvirtuosen som hand i handske, med kaotiska jazzinfluenser och flera tekniskt, mycket krävande passager.
Men Antonsen är inte bara bländande snabb och teknisk. Med varm, luftig ton spelar han ömsint en Nils Ferlin-visa med mjuka stråkmattor som bakgrund. Andäktigt!
Norrbottens Kammarorkester kommer å sin sida bäst till sin rätt i den svenska, självlärda tonsättaren Kurt Atterbergs "Svit nr 3 för violin, viola och stråkar". Filmiskt, med lättillgänglig dramatik. Dessutom strålande solistinsatser från violasten Thomas Sundkvist och Christian Svarfvar på violin.
Det blir ett sant nöje att höra denna samling inviga Piteås nya konserthus i höst.
Det är också kul att se en så blandad publik i Christinasalen - här finns representanter för bokstavligt talat alla åldersgrupper. Stämningen är god och det applåderas friskt också mellan satserna, något som jag personligen inte misstycker med i annars ganska stela konsertsammanhang.
Men fredagens festivalprogram är välfyllt och de som i lugnt tempo vill ta sig till brasskonserten på Borggården ger sig av innan orkesterns extranummer. Det de därför missar är ett nytt försök av kammarorkestern att spela Piazzolla. För enligt dirigenten Petter Sundkvist blev det en miss i tajmingen på tangomästarens "La Muerte del Ángel", konsertens inledande verk.
Oavsett vilket låter orkestern laddad med argentinskt krut i detta stycke som lånat både form och klangfärg från den europeiska fugan, men som tydligt befinner sig i en hetare, latinamerikansk tradition.
Ett av Antonsens extranummer blir en fanfar. Det låter kanske inte så upphetsande, men det är inte vilken fanfar som helst utan amerikanen Stan Friedmans variant, där han experimenterar och testar trumpetens begränsningar.
Resultatet är både komiskt och häpnadsväckande och släktskapet med Jan Sandströms "Motorcykelkonsert" är uppenbart.
Den norska världstrumpetaren kramar fram ljud som jag inte trodde fanns, speciellt inte inuti en trumpet. Och med de blixtsnabba dynamiska växlingarna pulveriserar han ännu ett av de stående trumpetskämten:
Vet du hur man får en trumpetare att spela fortissimo?
Skriv mezzopiano i noterna.
Så jobbar vi med nyheter