Trots att Tomas Bannerhed som är född 1966 har vuxit upp på ett litet familjelantrbuk i Småland, visste han ingenting om naturen när han i 30-årsåldern insåg att han var på väg åt fel håll i livet.
- Jag längtade hela tiden bort när jag var pojke och hade inget naturintresse alls. Jag gick runt utan att veta vad fåglarna och träden heter tills jag var 30.
- Som vuxen har jag jobbat mycket och rest över hela jorden. På ett kafé i Mexiko insåg jag att jag presterade för andras skull, på grund av att jag ville fly från mig själv, sa Tomas Bannerhed om upptakten till sitt skönlitterära skrivande.
Han kallar det ett självutbildningsprojekt, för samtidigt som han började skriva ner sina minnen bestämde han sig för att ta reda på med om naturen.
- Jag gick ut i skogen med kikare och anteckningsblock för att studera fåglarna, men jag är varken ornitolog eller naturromantiker.
- Däremot ser jag naturen som ett alternativ till datorskärmar och annat som omger oss. Naturen är på liv och död, den är hård och mycket starkare än vi människor.
Livat med lögner
Tomas Bannerhed, som har använt både det journalistiska och det akademiska språket som arbetsverktyg, gick en tvåårig utbildning vid Biskops-Arnö författarskola för att hitta sin egen språkliga ton.
- Känslominnen av skuld och skam vällde fram. I fyra år skrev jag på heltid, men det var fragment för jag visste inte vilken historia jag skulle berätta.
- Sedan fick jag barn och då låg manuset nere i ett och ett halvt år. När jag efter det tog fram texten igen, kunde jag se på den med nya ögon. Den blev litteratur.
I det läget började Tomas Bannerhed använda sig av den bästa egenskap han anser att en författare kan ha - lögnen.
- När jag började ljuga på allvar blev det liv i texten!
Karin Mattsson, ledamot i kulturföreningen Ordmåns styrelse, fungerade som moderator och ställde en rad intressanta frågor till författaren, vilket i sedvanlig ordning även publiken fick göra efter en dryg timme.
Bland annat undrade hon om skrivandet av bokmanuset var roligt hela tiden.
Tomas Bannerhed svarade inte ja på den frågan, men förklarade att det var "oupphörligt fängslande".
- Under många år plågades jag av mardrömmar. När jag började skriva slutade jag att drömma mardrömmar, det var som om en ventil öppnades.
Samtidshistoria
Boken är ingen självbiografi, om än huvudkaraktären lever under samma dilemma som Tomas Bannerhed gjorde: Han vill bort från gården, ja från hela bygden, men traditionens makt finns överallt.
- Viktigast med boken är att visa hur hela det 6000 år gamla jordbrukarsamhället går i graven. Utvecklingen mot stordrift är fonden för det familjedrama som utspelar sig på 70-talet.
- Jag tycker att det finns ett värde i att beskriva hur småbrukarmiljön såg ut, eftersom familjejordbruken försvinner helt, de kommer aldrig tillbaka, sa Tomas Bannerhed.
Han beskriver skrivprocessen som en besatthet:
- Varje morgon hoppade jag upp ur sängen för att fortsätta fördjupa mig i mig själv och de här karaktärerna. De grep tag om mig, jag bara måste.
- Min räddning är att jag också är besatt av orden, på ett nästan autistiskt sätt. Jag kan ägna mycket tid åt att hitta ett ord med ett "i" i sista stavelsen, så att rytmen i texten ska stämma!
Besatt av ord
Efter ett decennium kände sig Tomas Bannerhed så färdig med sitt manus, att han ville att utgivningen skulle gå snabbast möjligt.
- Jag skickade det till alla förlag och flera ville publicera det. Att det blev det relativt lilla Svante Weylers förlag, beror på att förläggaren inte ville göra några ändringar alls och efter fem månader var boken utgiven, sa Tomas Bannerhed.
Han fick en förvånad reaktion från det jättestora förlaget - att debutanter tackar nej till utgivning hos dem hör inte till vanligheterna. Särskilt inte om det rör sig om 400 sidor helt utan intrig men språkligt fullproppad.
Huruvida det tar tio år innan uppföljaren kommer vet inte författaren.
- Jag kanske får skriva en kortare bok nästa gång.