Ann-Helén Laestadius växte upp på 70-talet i Kiruna, där alla barn tycktes lika, med pappor som jobbade i gruvan och mammor som jobbade i vården eller i butik.
- Jag märkte aldrig av någon klasskillnad där på Bromsgatan. Det var först när jag började skolan som skillnaderna började framträda, säger Ann-Helén Laestadius.
Hon berättar om första gången hon hörde ordet lappjävel, hur hon började känna sig annorlunda och att hon inte dög. Att det var fel och fult att vara same. Någonstans där började hon säga att hon inte var same.
Kunde inte kommunicera
Hon förstod att det inte var fint att tala samiska, när hennes samiska mamma bytte språk från samiska till svenska så fort någon annan än familjen lyssnade.
Själv fick hon inte lära sig tala samiska, något som försvårade umgänget med äldre släktingar.
- Jag älskade att sitta med morfar i verkstaden och titta på när han gjorde knivar, eller när mormor vävde skoband. Eftersom jag inte kunde samiska och särskilt morfar inte kunde svenska så bra, kunde vi inte kommunicera som jag ville.
Samiska språkkurser
Det missade språket har hon försökt ta igen i vuxen ålder genom att gå språkkurser i samiska, där resultatet inte varit helt lyckat.
- Det börjar alltid likadant. Läraren ställer en fråga på samiska och jag svarar på franska. Någon har sagt att det beror på att jag behärskar båda språken lika dåligt.
Det svenska språket behärskar hon dock. Så bra att det resulterat i flertalet böcker. Mest kända är de fyra böckerna om sameflickan Agnes: "SMS från Soppero", "Hej vacker", "Ingen annan är som du " och "Hitta hem".
På måndagen besökte hon Ordmån där hon berättade om böckerna, sin uppväxt och saknaden av det samiska språket.
Hur hon idag värnar om det samiska och gör vad hon kan för att sonen ska få lära sig det språk som hon inte fick, att han ska få ta del av det samiska arvet och känna stolthet inför det.