Sist Norlie & KKV var i Piteå var 2012. Under tiden hade undertecknad sin första fylla, och det är någonstans i det facket duon har hamnat. Det är inte enbart en högst subjektiv utsaga, för om det är någonting som kan sammanfatta deras låtar så är det små problem som blir stora i hjärtat och stökiga festkvällar. Sex på festivalcampingar och sms som inte besvaras.
När jag nu någon timme senare ska sammanfatta Norlie & KKV i Kitteltältet kan jag göra det ungefär som jag skulle ha sammanfattat just min första fylla en timme efter att allt gått åt skogen: Inte kanon. Det hade kunnat vara värre, definitivt, men det är väl ingenting jag skulle betala pengar för att göra om. Jag tror däremot inte så många kommer hålla med mig – publiken i öltältet är lika taggad som alltid och det är en jävla fest där inne, konfettiregn och allt. Jag behöver väl nästan inte längre nämna allsången, den är ett stående inslag i Kittelpublliken som att det lagts en förtrollning över p-däcket.
Sonny Fahlberg och Kim Vadenhag tas emot med öppna armar. Stundtals blir de två en enhet, under "Förlåt" vävs rösterna ihop till en syntes och mot slutet exploderar låten efter att i början ha varit ganska seg. Under de explosionerna vaknar jag till och uppskattar musiken, men i mellanrummen går det sämre. Det är faktiskt en till gemensam nämnare den här kvällen, hypen bygger upp efter sista versen men då är det svårt att rädda upp någonting som varit förlorat sedan länge.
Scennärvaron finns där, men det ligger ett lager plastfolie mellan duon och publiken. De når aldrig riktigt fram, åtminstone inte till mig.
I slutet av juni släppte Norlie & KKV skivan "Se på oss", och många låtar under fredagskvällen är hämtade därifrån. De backas upp av en trummis och elgitarrist som skapar snygga effekter i annars ganska tråkiga låtar; klassikern "Där jag hänger min hatt" inleds med ett gitarriff som skakar om och sista låten "Ingen annan rör mig som du" bryts av med ett nice trumfill innan vad jag tror ska vara den sista refrängen. Det är det inte, för låten tar nämligen aldrig slut. Det kan i ärlighetens namn vara festivaldimman i huvudet som börjar sätta sina spår men jag vill faktiskt bara gå hem. Jag är lyckligtvis den enda. I publiken är det nog många som har sina egna första fyllor och då finns det ingen bättre plats att vara på än just här.