Sopranen och sinfoniettan trivdes ihop
Konsert: Studio Acusticum, Piteå, söndag kväll.Solister: Barbara Hendricks, sopran.Orkester: Stockholm Sinfonietta Dirigent: Okku KamuProgram: Prokofjev, Mozart, Berlioz, Schubert.Tid: Knappt två och en halv timme med paus.E MUSIK
Men sedan fick publiken vad den inte visste att den ville ha, i positiv bemärkelse.
Första akten kändes dock snopen och inte blev det bättre av att publiken passade på att applådera mellan de fyra korta satserna, som för att stympa dem ännu mer. I var och en av dem hänger sig en ung kompositör under Sovjetunionens första år, åt stilfulla finesser mer än åt melodier, och den finländske dirigenten Okku Kamu är inte sen att framhålla det lite rebelliska i ljudbilden genom att låta enskilda instrument markera detaljrikedomen.
Jag kommer på mig själv med att sitta och fundera på om det är akustikens eller dirigentens förtjänst att balansgången mellan rösten och de andra instrumenten fungerar så väl när kvällens stjärna, Barbara Hendricks sjunger två av sin karriärs paradnummer. Först "Porgi amour, ualche ristoro" ur andra akten i Mozarts "Figaros bröllop". En lyrisk cavatina utan virtuosa koloraturer och sedan grevinnans sorgsna aria "Dove sono i bei momenti" ur tredje akten. Barbara Hendricks har en varm sopran, kanske inte i sin bästa blomning men däremot i full mognad. Däremot tycker jag att hon har ett farligt fokuserat vibrato som inte faller mig i smaken.
Efter pausen blir det romantiska orkestersånger av Hector Berlioz sångscykel "Sommarnätter" ("Les Nuits d¹ete, op.7"). Barbara Hendricks har varit klok nog att be om tystnad mellan de sex sångerna och hon bygger upp en tät stämning med sin scennärvaro och genom att framhäva lyriken i Theophile Gautiers sex texter.
Nu är sången, inklusive det berömda vibratot, fullkomligt behärskad, samtidigt som sensiviteten flödar ur varje ton. Det märks att hon känner för det här verket och orkestern bär fram hennes mjuka sopran med förbluffande lyhördhet.
Naturligtvis blir det extranummer och när Barbara Hendricks avslutar sitt framträdande med att a cappella sjunga en högst personlig tolkning av afroamerikanska spirituals ("Oh, Freedom", "We Shall Overcome") blir det dödstyst i salen där annars minsta knäpp hörs. En mästare har visat vad hon går för.
Balansen mellan tragik och romantik i Franz Schuberts Symfoni nummer 5 i B-dur, var en bra avslutning efter denna dramatik. Orkestern hittade en dynamik i melodiernas lättsamma stil, spelade inte perfekt alla gånger men fastnade heller aldrig i statiskhet. Sinfoniettan som inte har någon fast dirigent tycktes trivas förträffligt med den frihet Okku Kamu gav och spelglädjen var det inget fel på.
Så jobbar vi med nyheter