Snygg sång, men lyftet saknas
Konsert: AnagramPlats: Jazz i Piteå, KårenLängd: 50+51 minuterPublik: Ett 60-tal, väldigt studentdomineratE KONSERT
Anna Einarsson, - Uppsala-baserad sångerska som utbildat sig på bland annat Framnäs folkhögskola och redan som 13-åring fick Stim-stipendiet - har en kalasfin röst och det är rakt inga fel på kontrollen i sjungandet, men med detta i åtanke förefaller hon onödigt försiktig som scenperson. Därtill känns sången bitvis för långt bak i ljudbilden.
Bandet är helt okej och jag nämner gärna trummisen Gustav Nalins fina sound och ett par vackra soloinsatser från Adam Forkelid vid pianot. Även när det går som häftigast till är det beskedliga tempon och ganska runda toner som gäller. Det låter genomgående luftigt och tämligen okonventionellt, men ofta blir den småbusiga förpackningen intressantare än själva låtarna. Många av dem vill inte riktigt greppa tag och bland de många experimentella byggena finns det för få med traditionellt "flow" där man bara kan åka med.
Den lätt överdimensionerade lokalen och en relativt ljummen publik gör också sitt. Valdino hade varit perfekt för att tajta ihop upplevelsen.
Dock finns några riktiga godbitar. Öppningen med ryckigt fraserade "Here now" är en enkel och väl fungerande presentation av bandet. Kontemplativa balladen "In their time" gömmer ett meditativt pianosolo, väl uppbyggt av Forkelid och så har vi "Seafarer’s prayer", ett svävande långsamt trumfkort där jag nästan somnar av välbehag.
Jag ska gärna lyssna mer på Anagram. Anna Einarsons röst är som sagt riktigt tilltalande, men den här konserten lyfter inte.
Så jobbar vi med nyheter