Karin Smirnoff har precis landat hemma i Piteå efter den mediekarusell som följt debutromanen tillika Augustnominerade ”Jag for ner till bror”. Eller, hemma och hemma. Durrnäs må vara dit posten kommer, men något ”hemma” har Karin Smirnoff aldrig riktigt känt.
– Jag är en väldigt rastlös person. Är jag hemma vill jag bort, och är jag borta vill jag hem. Jag gillar att alltid vara på väg nånstans och så har det alltid varit. Ibland kan jag bli avundsjuk på folk som verkligen har den där känslan för sitt hem, sina rötter och sin hembygd, jag har inte det. Jag kommer alltid vagabondera runt och känna mig som mest levande i det.
Om inte annat är det en plats att pusta ut mellan resorna. Uppmärksamheten kring henne och boken har varit stor, men Karin Smirnoff tar det med lugn - det är inte så mycket som har förändrats egentligen. Hemma trampar de fyra katterna ut och in, hunden Sami sover vid hennes fötter intill vardagsrumssoffan.
– Jag tror det hade varit annorlunda om jag var yngre. Nu känner jag mest att det är viktigt att fortsätta livet som vanligt. Böcker är en färskvara, det finns ingen garanti att jag kommer kunna leva på det. Boken var ju ett enda roligt projekt, och det känns bara kul att det gått så bra hittills.
Arbetet med romanen började när hon bestämde sig för att satsa på skrivandet. Karin Smirnoff sökte in till Lunds författarskola med ett första kapitel till vad som senare skulle bli ”Jag for ner till bror”. Tre månader senare hade ett kapitel blivit en bok och nu, tre månader efter boksläppet, har hon och sambon bestämt sig för att sälja trävaruföretaget de driver tillsammans. Det finns helt enkelt inte tid. Hon håller precis på att gå in i redigeringsprocessen av sin uppföljare, med arbetsnamnet ”Starkast av alla Sirius”.
– Efter det får vi se om det blir en tredje. Jag tror att jag hur som helst måste ta lite avstånd från huvudkaraktären Jana ett tag nu. Fundera på hennes utveckling, vad jag vill säga egentligen. Jag har ganska höga krav på mig själv, berättelsen ska hålla och det jag lämnar ifrån mig till ett förlag ska vara litteratur och inte någon skit som jag skickar in för att se om jag har tur.
”Jag for ner till bror” är en roman med dramatisk och mångfasetterad intrig. Förlåtelse är ett viktigt tema, men någon agenda har aldrig funntis som baktanke.
– Jag är så trött på agendor. På böcker som alltid ska ha ett politiskt budskap eller någonting som ska drivas som ett statement tills det går ut över berättelserna. Den litterära upplevelsen försvinner. Jag ville skriva en bok med början, mitten, slut. Som inte bara är ett fragment av någonting ur en människas liv utan där berättelsen faktiskt drivs framåt och där man vill vända blad för att veta vad som ska hända.
Det gör du ju med användandet av språket. Fanns det någon tanke bakom det?
– Mitt huvudmål med att laborera med den här typen av prosa har egentligen varit att jag inte vill säga för mycket. Jag vill att den som läser fyller på med sina egna känslor och bilder.
– Jag har inte heller velat vara för spektakulär. Det är ingen deckare, men det är ganska smärtsamt att läsa på sina ställen. Om man då dessutom låter blodet flyta och visualiserar på så sätt så går det över i något annat. Det behövs inte.
Vad var det som drog dig till de smärtsamma ämnena?
– Jag märker att nästan alla kvinnor jag känner har upplevt någon form av våld eller maktmissbruk. Det blev ganska uppenbart i metoo-debatten också, hur många som någon gång i livet råkar ut för våld, i synnerhet av våldsamma män. När det dessutom sker inom familjen är det i en sluten plats. Barnen i den här boken, alla i byn vet vad som händer dem men ingen gör något. Det finns en stark tradition i att inte lägga sig i familjen. Jag har för mig själv velat undersöka de traditionerna och missbrukandet av makt.
Byn Smalånger, som romanen utspelar sig i, är en fiktiv sådan men baseras på en verklig by mellan Skellefteå och Umeå, där Karin Smirnoff själv spenderade stora delar av sin uppväxt. Hennes paradis. Inga Smalångerbor går att hitta i verkligheten, ändå har Smirnoff kritiserats av vissa för att spä på norrländska klichéer i det karga, det fåordiga och råa.
– Det var nån journalist som tyckte att jag istället borde ha berättat om de små människorna i norra Sverige och deras problem, men skriv din egen jävla roman då. Det är förresten bara människor söderifrån som säger sådana saker, människor här uppe förstår att det är en roman. Påhitt alltså. Jag kan inte anpassa mitt skrivande efter att på något sätt bli en ambassadör för norra Sverige, det är inte min sak även om jag på sätt och vis är det ändå för att jag älskar Norrland och alltid pratar om det i positiv bemärkelse.