Smällkaramell för skolorna

Redan orkesterns tolkning av ouvertyren, som är en Schönbergarrangerad wienervals, framkallar spontana
applåder hos den unga, kräsna publik som utgörs av gymnasieungdomar.

De uppfattar direkt att Norrbottens nya kammarensemble är en tät och samspelt grupp musiker, som kommer att hålla ihop infallen i denna på många sätt nyskapande operakabaret.

Ett plus i sammanhanget är förstås att musiken, idel moderna klassiker, genomgående är väl vald för triangeldramat mellan de tre klassiska figurerna ur commedia dell' arte-traditionen: Den olyckligt förälskade melankoliska clownen Pierrot, kalaspinglan Colombine och den satiriska gycklaren Harlequin.

Den sistnämnda är cirkusartist och de två övriga är sångare - både i den här föreställningen och i verkligheten. Johan Wellton som spelar Harlequin har arbetat professionellt som variete/gatuartist sedan 1998, i hela Europa och Australien.

Lisa Gustafsson frilansar och har medverkat i två tidigare uppsättningar hos Piteå Kammaropera, förutom att hon haft en lång rad större operaroller.

Katarina Giotas är född och uppvuxen i Ängesbyn utanför Luleå. I fjol var hon bland annat aktuell på Göteborgsoperan som Amschel i en annan norrbottnings, Jan Sandströms, "K - beskrivning av en kamp".

En förutsättning för underhållningsvärdet i "Nattvandraren", är Johan Welltons Harlequin som varken sjunger eller pratar.

Men han jonglerar och mimar, ställer till och ställer i ordning, äger scenen och har hela publiken i sina flinka händer, allt i samklang med ackompanjemanget. Harlequin var enligt traditionen också akrobat - praktiskt för att kunna ta sig ur knepiga situationer.

Johan Wellton är inte akrobat, men hans trix kräver åtskilliga tankevurpor och framkallar oräkneliga skratt. Rollens musikaliska tema är glättigt och någon gång dramatiskt.

Pierrots musikaliska tema är den atonala musik som Schönberg bildade skola med i sin sångcykel. Det handlar om gestaltning mer än om en melodi, musiken uttrycker Pierrots svårmod och ensamhet och kräver en hel del talsjungning. En svår uppgift som Katarina Giotas klarar med glans.

Romantisk lyrik är Colombines tema. Lisa Gustafssons röst lider nog mest av den dåliga akustiken i Christinasalen, vilket är mycket synd men alls inte hennes fel. Tyvärr gör akustiken att det är svårt att uppfatta somligt och det har inget med sångarnas artikulation att göra. Lyckligtvis besitter båda också ett välartikulerat kroppsspråk, som förklarar handlingen - och visar att regissören gjort sitt jobb.

Inte för att det hela går ut på så mycket mer än att de tre figurerna i den cirkusmiljö som byggts upp, försöker nå varandra utan att lyckas. Stämningarna förstärks med enkel färgstark scenografi och ljusa kostymer, vilket fungerar bra ihop med kasten mellan ljus och mörker.

Piteå Kammaropera har framställt en riktig smällkaramell som aldrig tycks bli riktigt tom, hur mycket som än bjuds. Det är synd att inte en enda offentlig föreställning är inplanerad under turnen i länet, för människor i alla åldrar kan ha behållning av "Nattvandraren".

Piteå Kammaropera har dessutom den goda smaken att låta slutet bli lyckligt. Sorgligt nog också den dåliga att inte erbjuda något program. Händer sådant bara för att målgruppen är ungdomar,
eller? Är inte hela meningen att nå en ny publikgeneration? Då borde den behandlas med samma respekt som mer vana operabesökare, in i minsta detalj.