Schlager en hit på teatern

En andra chans med högre galaxkänning än den som kan ha varit möjlig i schlagerfestens Kiruna i lördags, utspelade sig på ett annat ställe i länet samma kväll. Då blev Norrbottensteaterns Scen 2 platsen för en talangjakt och alla närvarande som inte stod på scenen fick agera studiopublik. Eftersom musikbranschens allvetare Bert Karlsson (nej Gert Jansson hette han visst men han liknade Bert på pricken så det kvittar) slog fast att Luleå ligger i Lappland, gör det naturligtvis det.

Med hjälp av en mindre framgångsrik kollega hade han fått nys om Stjärna, en "kolibri från Örnäset" som en hel hop storheter tillsammans - bara genom att härma dem. I själva verket är tonåringen psykiskt störd, dels av saknad efter sin döda pappa och dels på grund av sin alkoholiserade mamma Mari.

När Mari får ihop det med den misslyckade artistagenten Benny dröjer det inte länge förrän han försöker lansera sångfyndet för att rädda sin egen karriär.

Med tanke på att manuset skrivits för mer än 15 år sedan särskilt för en viss sångerska/ aktris, och i original utspelar sig i en brittisk förort, reflekterar jag mer än en gång över att såväl översättningen som den lokala anknytningen i övrigt känns genomgående logisk. Samt att Karin Paulin Ek kan sjunga som en stjärna på riktigt. Faktum är att publiken blir som tokig efter hennes medley i "Andra chansen". Det blir förstås inte sämre av att något liknande utspelas samtidigt på en annan plats i länet: Sammanträffandet är nästan för bra för att vara sant.

Det gäller även samspelet mellan ljud och scenografi, där det ena utgör det andra och varje skrymsle utnyttjas. Ett genidrag som får mig att tänka på radioteater i positiv bemärkelse.

Norrbottensteatern fokuserar på det komiska i den känslomässiga och materiella misären. Därför får slutet effekten av en kalldusch. Mari blir förnedrad av cyniske Benny och dottern sticker ifrån henne fylld av hat.

Jag kan inte helt förlika mig med att den slimmige Benny inte får behålla åtminstone lite av den charm som Mats Pontén också ger honom.

Eller att Mari slutar som en urvattnad trasa, för trots sitt egoistiska supande och eviga pladder gör Caroline Rauf henne till ett energiknippe som är lätt att tycka om. Eller att Margareta Gudmundsons underbara skrattframkallande granne Berit knappast kommer att dansa mer.

Men livet är precis så svårt att förlika sig med emellanåt och Johan Rönneholms älskliga spjuver Johan får i alla fall sin kärlek Stjärna. Ett slut som är halvt om halvt lyckligt är ett bra slut på en på alla plan välspelad uppsättning. I april blir det turné.