Samhällssatir och rolig buskis med Roknäsrevyn

På förhand lovade Roknäsrevyn att inte ge sig på dialekter den inte behärskar. Huruvida detta omfattar byarnas pitebondska och stadens pitefint har jag undrat sedan dess. Jag har aldrig tyckt att dialekten är rolig i sig, den är ju bara ett annat sätt att uttrycka sig på, men här används bondskan när den faller sig naturlig och det gör den ofta och utan förställning. I vissa fall flyter nyanserna i den bättre än på ren svenska och hjälper därmed till att blåsa liv i det understundom stela kroppsspråket och binda ihop sketcherna, vilket faktiskt är en bedrift i sig.

Roknäsrevyn inleder med en sång i lite långsökt vilda-västern-tappning om det oväder som väntar - och som alla inte kan texten till. Sedan får publiken bekanta sig med vaktmästaren och hans gris som återkommer mellan scenbytena kvällen igenom. Därefter en tandläkare som lider av tandläkarskräck. Dessa tre nummer har alla sina förtjänster på något plan: Koreografi med självironisk töntprägel, obetalbar rullatorkostymering, snygg slutpoäng. Men något ovädersmoln är inte i sikte, trots stormvarningen. Och gubben med grisen uppskattar jag inte förrän han återkommit för sista gången så att jag fått något sammanhang i hans muttrande om kvinnor.

Inte förrän Ingemar Edström framför sin egen sketch "Magstarkt lureri" lyfter revyn över de medelmåttiga vindpustarna. Bajshumor, visst, men kängan mot landstinget sitter där den ska och sedan ribban är lagd rasar den inte neråt på hela kvällen.

Texten från Vuollerimrevyn, om mannen som instruerar sin hustru om hur oljepannan ska skötas, har översatts till bondska av Leif Strandberg. Han framför numret med den äran om än artikulationen kunde vara tydligare.

Stämningen håller i sig efter pausen. Det blir drift med nyandlighet, kvinnoideal, Roknäsboken och kommunalrådens bekymmer med vindkraftens etablering. Aktuella ämnen som angår alla. Gensvaret blir därefter, vilket får effekten att ju mindre som återstår av programmet desto mer avslappnad blir underhållningen.

Balansen mellan rolig buskis och eleganta sångnummer är väl avvägd, liksom samspelet i ensemblen. Men mer än en gång önskar jag att en stormvirvel skulle sätta fart på rörelsemönstren så att det blir mer av dans och mindre av lekar över koreografin. Det blir orkesterns uppgift att svänga till det istället. Eftersom den lyckas så bra med uppgiften, kan det amatörmässiga få passera som charmfaktor bland skratten.

Sångnumren framförs av Catarina Bergman, som har ett eget personligt uttryck i sin röst, och Helena Karlsson som kompletterar henne bra.