Rytmik och poesi i Arjas politik
Konsert: Arja Saijonmaa, sång, Petri Somer, flygel, Hortlax Manskör med pianisten Andreas Wäppling under ledning av Folke Antonsson.Lokal: Studio Acusticum, Piteå, Stora salen lördag kväll.Tid: Två timmar.Publik: Cirka 700 personer.E MUSIK
Stämningen var alltså god när Arja Saijonmaa gjorde entre med sin vapendragare sedan tio år, Petri Somer. Eftersom flygbolaget hon åkt med sett till att hennes bagage blev kvar på Arlanda, hade hon klätt sig precis som kören. Fast med röd fluga istället för svart och med stövlar istället för lågskor. Efter en något orepeterad "Ljuvliga ungdom" tillsammans, överlämnade kören scenen åt duon. Redan efter en smörsång och en finsk tango höjdes temperaturen ytterligare.
Att försöka analysera hur Arja Saijonmaa och Petri Somer utan stora åthävor sedan fick publiken att kollektivt ge sig hän åt Mikis Theodorakis sånger är ogörligt. Okej att pianisten var något utöver det vanliga, att sångerskans kontraalt mådde mycket, mycket bättre än när jag hörde den i en levande konsert senast, och att de tillsammans lät mer som en enhet av rytm och sväng än som en duo. Men Theodorakis handlar ju om politik, om djupaste poesi, om symbolik som kräver både inlevelse och tankemöda. Ärligt talat hade jag fördomar om att Pitepubliken (och ett par hundra från Skellefteå?) inte var mottagliga för det en lördagskväll, men där fick jag så jag teg.
Det varma gensvar Arja Saijonmaa och Petri Somer fick från publiken, tackade sångerskan för genom att berätta en hel del kring sångernas översättning från grekiska, (som hon sett till att poeter som Lars Forsell gjort), anekdoter från konserter och världsturne, om Mikis Theodorakis. Personliga reflektioner - till exempel angående skillnaden mellan schlagerlåtar och laikisånger - samt annat stort och smått.
Flera gånger under konserten fick jag gåshud av musiken, texterna och artisteriet. Arja Saijonmaa påpekade hur viktiga poeterna är för henne, eftersom det är de som fått "Theodorakis rytmiska figurer att passa in i svenska språket" som hon sa. Efter den här kvällen vill jag hävda att det är tvärtom också. Arja Saijonmaa är viktig för poeterna, för ingen kan artikulera fram rytmen i deras lyrik som hon.
Att en artist med så bred repertoar som Arja Saijonmaa genomför ett konsekvent konsertprogram som det här, tycker jag är föredömligt. När kören kom in igen fortsatte hon tillsammans med den och först när publiken gjort klart att den inte vill gå hem valde hon något annat.
Taubes "Min älskling du är som en ros" som hon aldrig sjungit offentligt förut, hyllade hon Studio Acusticum med. Hon sjöng den bättre än Taube själv. Sedan sjöng kören en vänskapssång för att hylla henne - det är tredje gången de samarbetar - och då blev hon så rörd att tårarna trillade och lovade att komma till Piteå snart igen.
Tills dess önskade hon publiken "evig sommar i hjärtat" genom att avsluta med en sång som hon engagerade sig mot militärdiktaturen i Chile med: den klassiska Arja-tolkningen av Violeta Paras "Jag vill tacka livet". En elegant avslutning på en fin konsert.
Så jobbar vi med nyheter