"Jävlar den som spelar fel!"
Det är med stor glimt i ögat som ledaren Christer Börlin "hotar" medlemmarna innan han räknar in Burt Bacharachs "The look of love" som jämte klassiker som "Mack the knife" och "The lady is a tramp" putsas när PT besöker ett för kvällen decimerat Roxy på en av deras repetitioner. Trycket är förstås inte riktigt som vid en fullbesatt konsertsättning, men svänget är närvarande och potentialen hörs när Kicki Enqvist och Martin Carlsson avlöser varandra som sångsolister.
.
Andra världskriget var i sin slutfas när Roxy startade 1944, ett år när de bland annat framträdde i Hortlax och i Sjulnäs. Under sina 75 år har bandet förstås spelat en hel del lokalt och regionalt, men även uppträtt i blå hallen (Stockholms stadshus) och rest till bland annat Spanien och Tjeckien för konserter.
PT samlar några av medlemmarna för en pratstund. Flera är riktiga rävar i sammanhanget.
– Det är en institution. Man vill inte vara med det år Roxy läggs ner. Det förpliktar att vara med i ett band som fyller 75 år, säger saxofonisten Anders Lundkvist som beskriver ett band där man både vågar göra fel och säga vad man tycker.
– Många som varit med säger att Roxy är det roligaste band de spelat med. Ungdomar också. Det jag undrar är hur det ska bli med återväxten, säger Jan Lundberg från den saxofonsektion hans egen far en gång tillhörde.
Basisten Arne ”Basse” Hagström:
– Vi har haft en devis; Åldras med Roxy. Och det gör vi ju (skratt).
.
Många av låtarna är originalarrangemang, signerade Mathias Lundqvist, som ger egen karaktär. Repertoaren har förändrats över åren. Instrumentalt och Tommy Dorsey har gått mot breddning och många sjungna låtar. Även framträdandena har genomgått en tydlig förändring.
– Det har ändrat karaktär från att folk dansade till storband till att lyssna på själva musiken. Det är mer att lyssna i dag, säger sångerskan Kicki Enqvist som ser sig som en nybörjare med sina tio år i bandet.
Om sin upplevelse av Roxy säger hon:
– Som sångare är det som att springa framför tåget. När bandet går igång är det bara att kuta. Det gäller att vara först i mål, för man har hela väggen bakom sig. När det brölar till och fladdrar i öronen … Det är häftigt. Man är som fören i en båt!
– Man skapar någonting unikt i ögonblicket. Det är en kommunikation när man sitter som en av 18 musiker och har alla med sig är det en kommunikation med alla. Du talar inte, men du lyssnar, lär dig, gnuggas ihop och tolkar, säger Anders Lundkvist.
– Kommunikationen skapar en energi som gör att ett plus ett blir mer än två. När vi är fullt band flyger man nästan av stolen. Man tänker ”jääädrar”. Det blir något speciellt i storband, säger basisten Arne ”Basse” Hagström.
.
Roxy har hunnit med mycket genom åren. Utöver sina helt egna spelningar har de backat upp artister som Svante Thuresson, Meta Roos, Claes Jansson, Wille Craaford och Roger Pontare. Den 22 februari, avslöjar de, kommer de att uppträda tillsammans med Babben Larsson. Gästartist vid nästa helgs konsert är ingen mindre än Bo Sundström, som kommer att framföra så väl låtar från sin jazzrepertoar som några Bo Kaspers-låtar.
I 21 år fanns Roxy dansklubb, danstillställningar som med jämna mellanrum anordnades i Folkets hus, numera Nolia city konferens.
– Det är en generationsfråga. Av de lite äldre som går på våra konserter säger folk ”det hade varit roligt att få dansa också”, men det är en krympande del. Det här var ju början till dansbandskulturen, säger Anders Lundkvist.
.
Ett stort kamratgäng över generationsgränserna alltså. Roxys medlemmar kommer gärna med glada tillrop till varandra.
– En del i publiken hör när vi ropar om någon gör ett bra solo. ”Den gick väl bra” eller ”Nu var det jävligt nära jazz”, säger Basse Hagström.
Lennart Nordmark:
– Men då kommer nästa kommentar; ”Håll dö å pack ihåop?!” (skratt).