Berith Kalander, uppvuxen i Malmberget och nu bosatt i Öjebyn, berättade för publiken på Piteå stadsbibliotek om hur hon kunde lämna sorgen över det som hänt hennes mamma Hanna Dimitri.
Något hon också skildrat i boken ”Sörj inte lidandet. Välkomna livet”. Processen startade när hon reste till minnesplatser i Polen 2012.
– Min mamma dog 1992, då hon bara var 59 år. Jag sörjde henne i 20 år, för hon dog för tidigt på grund av det hon utsattes för som barn, sa Berith Kalander.
Samma år, 1992, gjorde en Förintelseförnekare sin röst hörd.
Då blev Berith Kalander så upprörd att hon skrev ner en biografi i form av ett häfte som Gällivare kommun gav ut: ”Min mor fånge Z.-4517”.
Svår barndom
Berith Kalander har sörjt sin mammas hela livsöde, för Hanna var bara sex år när hon och hennes lillasyster såg sin familj dödas av nazisterna.
Varför de två fick leva är en gåta, men efter det hamnade flickorna i Auschwitz Birkenau.
– Mamma försökte hålla hårt i sin lillasyster, men en dag kom en soldat och sa att systern skulle duscha och sedan få äta kött.
– Vad säger man till någon som har några få minuter kvar att leva? Mamma följde henne fram till ”duschen”.
Berith Kalander uttryckte förvåning över att hennes mamma även överlevde vissa andra episoder. Till exempel när soldaterna spände upp ett snöre och skickade alla som inte nådde upp till det till gaskammaren.
– Mamma var bara 148 centimeter lång som vuxen, så jag fattar inte hur hon undslapp.
En lång väg
Hanna fördes till Majdanek, det allra värsta lägret som ingen hade överlevt och där liken låg så tätt att människorna måste trampa på dem när de tog sig fram.
Berith Kalander visade en av många bilder, med en rak väg i centrum, och sa:
– Här gick jag mammas långa väg mot krematoriet. De som skulle dit var hopbundna två och två, mamma med en judisk flicka.
– Det var kö in till gaskammaren, så de måste stå och vänta en hel natt. Precis när de kom fram till öppningen ropade en soldat att alla arbetsföra skulle till Hamburg.
Berith Kalander berättade också bland annat om romska massgravar, om stulna barn med ”rätt” utseende som stängdes in för att svälta ihjäl om de vägrade uppfostras av ariska barnlösa familjer, om officerare som lekte prickskytte med judiska barn som måltavlor. Om platser så dystra att till och med fåglarna är tysta där än i dag.
Sorgen över allt hemskt som hennes mamma fått utstå behöll sitt grepp om Berith Kalander tills hon åkte till den judiska kyrkogården i Krakow.
– Där kunde jag lämna min sorg och istället glädjas åt att vår släkt lever vidare för att mamma överlevde.
Överlevare
Hon påminde om att fram till 1954 var det förbjudet för romer att resa in i Sverige. Att två romska överlevare – de enda – lyckades ta sig över gränsen från Tyskland till Sverige är därmed också en gåta.
– Någon måste ha sett genom fingrarna, för mamma och hennes kusin hade ju sina fångnummer inbrända, med Z för zigenare, sa Berith Kalander.
Hon hävdade också att Majgull Axelssons romanfigur Malika i boken ”Jag heter inte Miriam” har verklig förebild.
– Men hon kom ju till Sverige med falsk judisk identitet.