Med anledning av jubileet har Festspelen gett ut en bok i vilken musikveckan i Pite älvdal 1982-2007 speglas ur alla tänkbara synvinklar. Till genren hör att jubilaren hyllas och allt det positiva lyfts fram. Men man har även gett plats åt en del kritiska synpunkter i boken.
Hammarslag
Vi som var med har inte glömt det stora bråket som resulterade i att Sigvard Hammar och Monika Granberg Hammar startade en egen kammarmusikfestival, Lapplands Festspel i Arjeplog, som arrangerades varje sommar 1986-2000.Kjell Rögde, ordförande 1988-1993, men engagerad i Musik i Pite älvdal från starten, skriver i ett kapitel i jubileumsboken:
"Mycket kritiserad blev 1985 den lokala ledningen i Piteå - och då i synnerhet dess ordförande - av Enhörnings (Rikskonserters chef Magnus Enhörning; PT:s anm) vän , journalisten Sigvard Hammar, som gick till en våldsam attack i Piteå-Tidningen. Vad kritiken egentligen gick ut på, det måste jag erkänna att jag inte ens nu mer än tjugo år senare riktigt förstår."
Annorlunda bild
Monika Hammar Granberg har en annorlunda bild av vad som hände. Hon skriver i jubileumsboken att arbetet med festivalen i början genomsyrades av en nybyggaranda och entusiasm i hela älvdalen. Hon nämner Axel Bogren i Piteå, Gustav Eriksson i Älvsbyn, Hans Laestander och Kurt Burman i Arjeplog. Och Hammar Granberg fortsätter:"Vi tyckte att vi bidrog med vår del, och därför var det med stor förvåning som vi sommaren 1985 fick besked från festivalledningen att vi inte längre var önskvärda i det fortsatta arbetet. Detta blev då starten för vår egen festival, Lapplands Festspel i Arjeplog, och Arjeplogs kommun blev vår samarbetspartner."
I efterhand kan Monika Hammar Granberg "fyllas av tacksamhet till Piteå som ’skippade’ oss. Och en djup tacksamhet för det långa samarbete vi fick med Arjeplogs kommun och dess invånare."
Johan Ramström, producent 2003-2005, tar upp den ständiga frågan om bredd kontra specialisering.
Bredd kontra spets
Ramström skriver: "Min uppfattning var, och är, att en konstnärligt intressant festival bör vara specialiserad (med kanske en liten publik till att börja med, för att sedan kunna utvecklas och senare till och med få publik att resa långväga till festivalorten till exempel ’Urkult’ i Ångermanland). Dessutom är det bra med en eller ett fåtal scener så att publiken koncentreras och kan mötas.""Jag insåg efter hand att stiftelsens främsta vilja var att Festspelen skulle ha många besökare snarare än ha ett pedagogiskt konstnärligt patos."