Orden känns talande för årets Pite-revy, för här möter vi Pokémon-jägare, inbrottstjuvar som skriver status för Facebook-vännerna och otrohet som idkas medelst ”Game of thrones”-maraton.
Lägg därtill en riktig tjusig presentation och scenbyten som går i ett halsbrytande tempo och du har en trevlig helafton framför dig.
På ett sätt känns revyn igen. Det är myshumor och viss igenkänning, snarare än satirvasst, men konceptet med en lite mer öppen entré, påhälsningar i logen mellan huvudnumren och att de skickliga dansarna gjorts till en integrerad del i showen är väldigt lyckat. Scenografin är enkel och väldigt effektiv och ljussättningen, tja, lysande.
Bäst är ”PitExit”, som leker med tanken att Piteå har utträtt ur EU. Två besökande hockeyfans från ”Schtaan” stöter bokstavligen på patrull i form av en hemvärnscharmig Siw Öhman som lyckas hitta en riktigt underhållande karaktär.
Pensionärsparaden som drar på pantar-turné genom Piteå till tonerna av Lotta Engbergs ”Succéschottis” är väldigt, väldigt charmig, men man får se upp så att publiken inte missar poäng när tempot är högt.
Utöver huvudnumren får vi även minnesvärd ”stoppning”, som sångduetten ”En helt ny stad” i bästa Aladdin-anda, komplett med Piteå-flirtar, en flygande matta och kolsyrerök. ”Åkes svävarskola” med nyförvärvet Mikael Jaldeby på en hoverboard som inte riktigt lyder honom är en mycket charmig, fysisk humorbagatell och Madeleine Johansson som Lisa Ekdahl är briljant i ett lyckat medley med aktuella kändisar, från Therese Johaug till Donald Trump.
Åsa Ivarsdotter har bidragit med två av de bästa numren. Dels ”Bioteknik”, med essensen av störiga stolsgrannar i biosalongen. Dels ”Regissören” där Siw Öhman i titelrollen skändar Bergman-klassikern ”Det sjunde inseglet” och lägger in dialog på dialekt. Hon är helskönt respektlös när hon instruerar sina aktörer: ”Du död’n! Och du, vo dö då heit”.
Hon drar ett jättelass denna Siw, som ett självklart nav i revyn, en motor som det frustar och sprakar om. Däremot saknar jag Sixten Renquist som naturlig partner när det pratas Pitebondska.
Tre av numren känner jag igen delvis eller helt. Andra halvlek är ett nummer för långt och man slutar inte showen på sin topp sketchmässigt. Där har jag invändningar, men revygänget – ingen glömd – har hittat både tempot och formatet med ”I logen”.