Prästen värnade om pitemålet

DYSTER FRAMTID. Vad är det som säger att just svenskan är ett mera riktigt språk framför pitemålet, bara för att fler människor pratar det? En undran som framlidne kyrkoherden Ingvar Brännström med rötter i Bodsjön, Svensbyn, ställde när han börjande fördjupa sig i dialekten.

Piteå2006-03-01 00:00
Ingvar Brännström började för mer än 25 år sedan utarbeta en omfattande grammatisk redogörelse över sin barndoms och sin hembygds tungomål, med arbetsnamnet Formlära över Pitemålet. Han spådde då också dialekten en dyster framtid.

- Tyvärr anser många att det inte är fint nog att prata Piteådialekt. Det är fel att skämmas för sin dialekt, konstaterade Ingvar Brännström vid det tillfället.

Fattade tycke för pitemålet

Ingvar Brännström var i grunden folkskollärare men studerade senare till präst. Han var under sin prästtid en tid verksam i Piteå landsförsamling och pensionerades som kyrkoherde i Västertälje. Därefter var han bosatt i centrala Stockholm. Brännström avled 2001, 73 år gammal.

Brännström hade många intressen. Han musikaliska intresse var stort och han tillverkade bland annat "Pitecittran" en egen musikalisk uppfinning. Språk var även något han fördjupade sig i och fattade speciellt tycke för pitemålet.

- Allt färre pratar det. Ungdomen nyttjar det bara genom att lägga in uttryck i vissa meningar för att underlätta talet, noterade Ingvar Brännström när han började samla och översätta ord från sin hembygds vilda tungomål, pitebondskan, till rikssvenska

Astrid Lindgren intresserad

Intresset för dialekten tog sig uttryck på många olika sätt. Ingvar Brännström översatte bland annat Markusevangeliet i Nya testamentet. Han sammanställde en ordbok och en grammatik. Och med benäget tillstånd av författaren Astrid Lindgren översatte han Emil i Lönneberga, vilken gick som följetong i Piteå-Tidningen.

Han översatte även hennes sommarsång "Och nu så vill jag sjunga". Bland Brännströms efterlämnade alster finns även en presentation av kyrkan i Öjebyn på pitemålet.

I samband med att han skrev presentationen om kyrkan berättade Ingvar Brännström att dialekten varit under stark omvandling sedan mer än 50 år bakåt i tiden.

- Numera kan inte den yngre generationen tala ett genuint pitemål, framhöll han och såg det som angeläget att göra en nedteckning medan det ännu fanns personer som kunde tala det och ha glädje av det i skrift

- Det jag skrev ned var alltså dialekten som den fungerade i min barndom. I stort sett allt har skrivits på gehör, sa han.

Vissa regler för stavning

När det gällde insamlandet av "glosor" fick han hjälp av många personer, bland annat Sigfrid Degerman i Piteå.

- Endast genom att försöka sig på att översätta något på en dialekt kan man komma på lämpligt sätt att stava. Jag gjorde en översättning av Markusevangeliet och det visade sig småningom att man kan finna vissa regler för stavning även på pitemålet, berättade Brännström

Två accenter

I sitt arbete konstaterade Ingvar Brännström att accenten var en viktig beståndsdel i orden på pitemålet.

- Det finns liksom i svenska språket två accenter. En accent där tonfallet stiger i slutet av orden, exempelvis ànden, som vi andas med, den kallas grav accent.

- I svenskan märks inte accenten i enstaviga ord, men i pitemålet kan en accentändring betyda att ett verb byter tempus och substantiv numerus. I kóm-vä kòm lika med jag kom/vi kommer. Ejn kódd -two kòdd, en kudde två kuddar.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!