Pohjanen i muntlig högform

Besöket i Piteå avslutade en tre veckor lång turné som Bengt Pohjanen gjort i hela landet, för att möta den växande läsekrets som inte tycks kunna få nog av honom efter de två första delarna i hans trilogi - "Tidens tvång" och
"Smugglarkungens son".
- Jag förstår inte dem som skriver biografier utan att minnas något, sa han med en släng åt exempelvis Torgny Lindgren och tillade:
- Men jag har länge misstänkt att västerbottningar ljuger. Själv minns jag alltihopa!
Sedan började han berätta om sin allra tidigaste barndom, det vill säga spädbarnstiden och om varför han varken började gå eller tala förrän han var tre år. Han berättade anekdoter om rikskända politiker som Olof Palme, Ragnar Lassinantti och Hilding Hagberg, samt om släktingar, präster, lärare, poliser och medborgare som endast var kända i Tornedalen. Han tog publiken med till platser från Kiruna i norr till Helsingfors i söder, och missade inte att mellanlanda i Piteå.
Dråplig verklighet
Nästan alltihop finns att läsa i böckerna och de är riktigt rolig läsning, men Bengt Pohjanen i muntlig högform blev till en dryg timmes skrattfest av komprimerad humor, varvad med deklamering av dikter samt sång på ryska.
Att berättelserna skulle vara skrönor vill han under inga omständigheter gå med på.
- Jag sa till en recensent på en stor tidning som kallade det jag skrivit för skrönor, att bara för att det inte händer något i Stockholm ska ni inte tro att det är lika tråkigt i Tornedalen. Visst, mina börcker är fulla av lyriska texter och dråpliga historier, med det är dagens sanning. Vad än jag ljuger, visar det sig att det faktiskt är sant.
Det förklarade Bengt Pohjanen för sin uppmärksamma publik och vederlade påståendet genom att berätta om en sak han skrivit som sedan inträffade i verkligheten.
Han uppehöll sig ett tag om hur det egentligen gick till när han blev författare:
- Min första dröm var att bli underofficer. Sedan sjöman. Det sa jag i alla fall, för jag tordes inte säga att jag ville bli smugglare. Men när jag gick andra året på latinlinjen i Haparanda köpte jag basker, pipa, tobaken Borkum Riff Cardinal, en fickplunta och sprit, för allt det där hade Gunnar Ekelöf. Sedan började jag skriva dikter på nätterna och väntade på att någon skulle ringa och säga att jag fått Nobelpriset.
Året därpå hade han fått 15 likasinnade flickor och pojkar att bilda den filosofiska klubben Hildurs dunkla krets.
- Vi höll till i mitt hyresrum på två gånger två meter, allihop sov där också. Det var min hyresvärdinna som hette Hildur och vi använde fönstret som dörr så att hon inte skulle märka något.
En skojig hästhistoria
Men helst av allt återkom Bengt Pohjanen till den fantastiska sommaren 1957, när hans pappa hade köpt 900 hästar i Finland som alla skulle smugglas över gränsen.
På veterinärens förslag registrerades de som slakthästar á 30 kilo styck (i levande vikt!). För att undvika misstankar kördes hästarna i omgångar via Karlgrens slakteri i Gällivare till hästhandlaren i Piteå.
Naturligtvis är det ingen skröna, det är alldeles sant, för en av dem sålde Göte Rönngren till undertecknads morbror som hade den till arbetshäst i skogen och jordbruket. Jag var ett år den sommaren och minns allt mycket tydligt. I familjealbumet finns dessutom ett svartvitt fotografi av just den hästen bevarat.