Men Klas Hällerstrand känner sig fullständigt lugn när han hälsar oss välkommen. Han är färdig med sina förberedelser och visar vägen genom konsthallens ljusa, luftiga lokaler till sitt broderade verk "Det är trettiotre kilometer från din till min hjärna". Längs fyra vita dukar på väggen löper en horisont av vit tråd, endast bruten av ett fartyg broderat i svart.
Det är först när man kliver riktigt nära som man upptäcker texten som sprängts in i horisonten, ett par meningar som skänker extra djup och ger en viss tolkningshjälp.
- Visst kan man säga att det finns ett politiskt budskap i min konst, säger Klas Hällerstrand, Men framför allt vill jag få människor att stanna upp och reflektera.
Eller för att citera honom från en annan artikel: "Konstnärens viktigaste roll är att vara ett grus i maskineriet".
Sköra material
På sätt och vis känns mötet med Piteåkonstnären som att träffa en själsfrände. Det visar sig nämligen att både undertecknad och Klas är födda under sjuttiotalets sista år och har en koppling till småländska Värnamo, där han har läst på folkhögskola.Men den gemensamma nämnaren är framför allt mormödrarna som öppnade våra ögon för konstvärlden och lärde oss väva och brodera. För Klas innebar det så småningom studier på Konsthögskolan i Umeå, där han i höst påbörjar sitt femte och sista år. Och broderiet har löpt som en röd tråd genom den tidigare produktionen. Ett exempel är ett slagträ inlindat i fin broderitråd.
- Jag tycker om att arbeta med textil, och även med trä. Det finns en slags skörhet i de materialen som jag gillar.
- Och så är det ju tidsaspekten och själva görandet. Det fungerar helt enkelt inte att ha för bråttom eller vara slarvig.
Under gårdagens invigning fanns ovan nämnda mormor på plats som besökare men även som en del av konstverket. Hennes egen mormor och morfar spelar nämligen huvudrollerna i den historia som broderiet kretsar kring.
Romantik
Går man ett par trappor upp i biblioteket hittar man berättelsen, skriven i och omgärdad av ett annat skört material - två kuber av glas.- Det är ju en väldigt romantisk historia egentligen. Men samtidigt blev jag förbannad när jag fick den berättad för mig.
1868 förlovade sig Piteådrängen Nils Utterström med pigan Kristina Andersson. Han for ut på sjön för att skaffa pengar till giftermålet och återvände sju år senare. Kristina stannade kvar hemma och väntade tålmodigt, med ringen i nattduksbordet för att inte slita på guldet.
- Det är ju Kristina som är den stora hjälten. Det är hon som sätter hela sitt liv på paus för att de ska kunna leva ihop.
Vill förändra normer
Klas Hällerstrands önskan om att de förändringar som inte rör det mekaniska utan det mänskliga ska gå fortare märks tydligt. Han pratar gärna om hur mycket som är ogjort för att människan ska bli fri från normer om vad som anses kvinnligt och manligt och han tycker att jämställdhetsarbetet skrider alldeles för sakta fram.Med genusglasögonen på sig känns titeln plötsligt mer förståelig. 33 kilometer sägs vara det längsta avstånd en människa kan se med fri horisont innan jorden kröker sig. Ett oändligt avstånd för pigan Kristina medan hon väntar på sin blivande man som upptäcker den vida världen till havs.
Sin gamla hemstad besöker Hällerstrand då och då. Föräldrarna bor kvar i Piteå och han hoppas också på att få ställa ut sin konst också på hemmaplan.
- Det vore jätteroligt att få visa upp någonting i Piteå framöver. Men man får gärna komma och titta här på biennalen också.
Utställningen pågår fram till den 19 augusti.