Agneta Segol bor i Normandie, men är född och uppvuxen i Bollnäs och har alltså svenska som modersmål.
- Pappa var journalist och jag växte upp i ett tidningshus. Hemifrån har jag fått respekt för språket och lärt mig att vara lyhörd för ordens valörer. Jag förstod tidigt vikten av att ha ett språk och att man måste jobba för att få ett, sa hon.
Ständig kamp
Efter ett 40-tal översättningar av svenska romaner tycker hon fortfarande att det är en utmaning att både behålla svenskan och samtidigt "skaffa ett korrekt boende i det franska språket".
- Jag hittar nya ord och uttryck varje gång jag kommer till Sverige. Språket är min dyraste ägodel och jag måste föra en ständig kamp för att hålla båda språken vid liv.
Att översätta romaner började Agneta Segol med 1981, när hon tillfrågades om att ta sig an Allan Rune Petterssons barnbok "Frankensteins faster". Sedan följde "Ronja rövardotter" och andra böcker av Astrid Lindgren och därefter har hon förtroende bland författare som Henning Mankell, Håkan Nesser, Stefan Casta, Per Nilsson, Mats Wahl och Johanna Thydell.
En fin komplimang
Agneta Segol minns att "Ronja rövardotter" var en stor utmaning:
- Jag var så oerfaren. Astrid Lindgren krävde att få följa översättningen innan hon accepterade att sälja rättigheterna till Frankrike, för hon hade dåliga erfarenheter av hur böckerna om Pippi och Emil behandlats där.
- Efter några fler översättningar sa Astrid Lindgren att hon visste att jag hittat hennes ton och överlämnade arbetet helt åt mig. Det tog jag som en komplimang.
En strategi hon har för att hitta rätt ton hos en författare, så att helheten i översättningen stämmer överens med klangerna, färgerna och kraften i originalet, är att be vänner med speciella kunskaper ha synpunkter.
"Vara ödmjuk"
När hon översatte Johanna Thydells "I taket lyser stjärnorna" kom hon till exempel fram till att hon inte kunde göra annat än att ge huvudpersonen en fransk tonårsflickas språk, trots att tal- och skriftspråk hålls strikt åtskilda i Frankrike.
- Då bad jag någon i rätt ålder att läsa, så att alla uttryck skulle bli rätt. Det är bra att vara ödmjuk och be om hjälp när man översätter, konstaterade Agneta Segol.
Tidskrävande process
Hon berättade också mera ingående om vilka svårigheter som kan uppstå i så väsenskilda språk som franska och svenska, om sina arbetsmetoder, och om mera övergripande frågeställningar - till exempel om det alls är möjligt att översätta skönlitteratur utan att det blir en helt annan bok på det nya språket. Lyrik ger hon sig inte på:
- Man måste vara poet själv för att kunna det. När översättaren försvinner bakom verket och inte märks alls, då är arbetet lyckat. Någon enstaka gång har jag behövt använda en fotnot, men det ser jag som ett misslyckande.
- Att översätta är ett skapande som måste få ta tid och jag tycker det är kul att hålla på med, det har blivit ett behov. Jag upplever sällhet när jag lyckas, men jag kan inte vara lika genial som författaren, för då skulle jag vara författare själv, sa Agneta Segol.