På måndagskvällen gästade han kulturföreningen Ordmån och berättade om sitt liv och om sin bok, en bok han skrivit mest för att sprida hopp. Hopp för alla som drabbats av depression eller annan psykisk ohälsa, hopp för deras anhöriga.
– För egentligen, var allt det här värst för min familj, konstaterar han inför ett fullsatt Kaleido.
Familjen, framför allt barnen, var också orsak till att han väntade i två år med att skriva sin bok.
– Jag ville att de skulle hinna bli litet större, så att jag kunde ”be om lov”, säger Ekdal och berättar sedan att boken och pratet om sjukdomen, självmordsförsöket och vägen tillbaka kom att bli en bra bearbetning för hela familjen.
Men vad var det då som hände?
Ekdal berättar om sitt liv som journalist, först på lilla Vimmerby tidning och efter några års FN-tjänst i Mellanöstern de många åren vid de stora drakarna Expressen och Dagens Nyheter, där han var politisk redaktör under åren 2000–2009.
Men så, strax innan 50, valde han att kliva av och börja frilansa istället. Han gick från en stressad tillvaro med alldeles för mycket jobb till en lugnare verklighet – men så var det det där med fotbollen, som han höll fast vid för att hålla sig i form och för att rensa skallen.
– Jag krockade med en medspelare och slog i skallen så hårt att jag tuppade av, jag fick en hjärnskakning, vaknade morgonen därpå och kunde inte läsa, var otroligt ljud- och ljuskänslig men googlade mig till att det bara var att vila sig frisk.
Men det blev inte bättre. Det blev sämre och sämre.
Till slut låg han i ett mörkt rum med hörselskydd på och orkade inte resa sig. Han var inne i en djup depression.
– Och trots att jag fick all tänkbar hjälp blev det värre och värre, så efter ett och ett halvt år tog jag en dag i ett förvirrat tillstånd alla de tabletter jag hade, och det är många efter flera år i psykiatrin, och la mig i ett källarförråd för att dö, berättade han för den andlöst lyssnande publiken.
Tillfälligheter gjorde att han överlevde. Familjen larmade polis, som sökte på stan och runt Västerbron nära deras bostad i Stockholm innan de gav upp och åkte tillbaka till stationen.
– Men då var det äldre kollega där, som sa att psykiskt sjuka och självmordsbenägna människor ska man söka nära hemmet, de drar sig undan men inte så långt, så de här poliserna åkte tillbaka – på övertid – och hittade mig i allra sista stund.
Ekdal var då medvetslös och saknade puls, han hade en kroppstemperatur på 32 grader och var med andra ord ytterst nära döden.
– Jag låg medvetslös i en vecka på Södersjukhuset, men vaknade till slut.
Då hamnade han i psykiatrin i Huddinge, tvångsvårdades och behandlades med ECT, elchocker, och så småningom kom han tillbaka till livet.
– Det krävdes en 60–70 ECT-behandlingar och flera års vård, men jag kom tillbaka. Nu är jag som jag var förut, innan hjärnskakningen och depressionen.
Boken han skrivit beskriver han själv som en tredjedel självbiografi, en tredjedel debatt om psykisk ohälsa och en tredjedel sjukdomsskildring, men det är en bok ägnad att sprida kunskap och att ge hopp.
Niklas Ekdal menar att det är viktigt att prata om den psykiska ohälsan – och orsakerna till den. Hur unga stressas och pressas av bland annat den skeva bild som sociala medier förmedlar. Hur egoismen och strävan efter att lyckas driver oss, i värsta fall till självmord.