2015 gav hon ut den första, Spådomen: en flickas memoarer. Från början var tanken att hon skulle skriva en novell om sin faster. Men skrivandet tog fart och under tiden upptäckte Agneta Pleijel att hon allt mer uppehöll sig kring sin fasters iakttagare, nämligen hon själv.
Spådomen skildrar Agneta Pleijels barndom, med en far som var matematikprofessor och en mor som var pianist. Faderns framgångsrika karriär förde familjen från Stockholm till Lund och vidare till USA, för att så småningom återvända till Stockholm.
– Min uppväxt präglades av ständiga byten av skolor och kamrater, det var inte så roligt. Men det kanske var bra för mitt författarskap, konstaterar Agneta Pleijel.
Hennes ton är ganska krass och osentimental, så även då hon skildrar förlossningen av sin dotter, som föddes i Stockholm 1970. Hon var då 30 år och hade länge längtat efter att bli mamma.
– I litteraturen finns det många skildringar av döden, men jag tyckte att det saknades skildringar av livets början, säger Agneta Pleijel.
Ambitionen med de två böckerna Spådomen och Doften av en man var att beskriva saker som de var.
– Jag skulle inte dölja hur sjaskiga en del saker som hände var, säger Agneta Pleijel.
Till exempel hur hennes dotters pappa tog god tid på sig innan han dök upp vid förlossningen, eftersom han skulle gå på krogen först för att äta en bit mat. Eller hur han sedan låg sjuk i magsmärtor efter att hon och det lilla flickebarnet kommit hem från BB. Hon, som knappt kunde ta ut stegen på grund av stygnen mellan hennes ben, servade honom med måltidsbrickor vid sängen.
Ett annat viktigt tema i böckerna är kluvenheten till hennes föräldrars krackelerande äktenskap.
– En ung människas klyvnad. Det faktum att det finns två verkligheter och man kan inte prata om den ena inför den andra, för då skulle den bli sårad, säger hon.
Göteborg blev Agneta Pleijels tillflyktsort efter tonåren, dit hon som 20-åring flyttade och blev kvar i åtta år.
– Jag beskriver en flicka som jag tyckte rätt illa om. Beskäftig och försökte vara till lags. Jag kunde inte skriva "jag" om denna flicka, utan var tvungen att skriva hon, säger Agneta Pleijel.
I böckerna kommenterar den vuxna Agneta Pleijel den unga flickans förehavanden.
– Det gick rätt bra, säger Agneta Pleijel.