Organisk premiärkonsert
Konsert: Organ ElectronikaPlats: Musikhögskolans orgelsal, fredag kvällMedverkande: Gary Verkade, orgel och kompositörerna Blackburn, Dunn, Ferm och Gaburo på ljudbandPublik: Ett tjugotal personer, varav många organisterLängd: En och en halv timmeE KONSERT
"Konst är ett omätbart mysterium", skrev E. E. Cummings och först när man läst en dikt flera gånger kan man börja förstå den. Med denna tanke slår jag mig ner i en orgelsal som ser lite annorlunda ut än den brukar.
Längst bak står högtalare som är kompositörernas länk till publiken. Det är nämligen genom dessa som elektroniken, i form av inspelade ljudband kommer till oss. En högtalare har också gömts inne i orgeln och skapar en spännande mix av elektroniska ljud och orgel.
Men mest iögonfallande är ändå den spindelväv av ståltrådar som förbinder orgeln med det bord där organisten Gary Verkade sitter under Philip Blackburns inledande "P.P.S".
En del trådar är fästa i orgelns manualer, andra i pinnar som håller tangenter nedtryckta och genom att rycka i rätt trådar kontrolleras instrumentet.
Samtidigt skriver Verkade flitigt på ett brev som spelas upp i högtalarna med originalförfattaren Kenneth Gaburos italienska röst. Brevet är till Gaburos döende kompositionslärare och i takt med att ton för ton i orgelackorden rycks bort förvrängs Gaburos röst, tynar bort och blandas med gutturala läten.
På ett sätt kan man säga att rösten fungerar som ett intrument och orgeln som en röst.
Låter det krångligt? Det är ändå inget jämfört med Gaburos egen komposition "Antiphony X". Det är ett av de mest udda stycken jag hört och ett av de märkligaste grafiska partitur jag sett.
Stycket börjar och slutar med ursinnigt men helt ljudlöst orgelspel. Däremellan pågår fullt krig mellan en furiöst hamrande Verkade och Gaburos ljudband. Ska man förstå det här måste man lyssna koncentrerat och ha ett sinne som är vidöppet för att definiera om vad musik egentligen är.
Jag kan i alla fall konstatera att man försätts i en speciell stämning som är mycket trevlig att vara i, men också skön att sedan lämna. Hämtar andan gör både publik och Verkade i ett uruppförande av Ferms mer luftiga "Breath". Ferm har skrivit melodier sen han var liten och uppger sig på något sätt vara färdig med det. Och går man på konsert för att höra vackra melodier hade man blivit besviken av det här. "Men auktoriteter och dogmer är det som tar död på konsten" säger Gary Verkade. "Den här konserten förändrar inte världen men den är en motkraft och håller oss på bettet." Jag kan bara hålla med.
Så jobbar vi med nyheter