När Anna Lindman skriver, föreläser eller ger intervjuer med anknytning till sitt yrke, återkommer hon gång på gång till hur tafatt vi hanterar det faktum att vi alla ska dö. Hennes bok (utgiven på Forum 2014) ”Vi ska ju alla dö, så vi kan lika gärna prata om det” manar till ändring.
– Om det är något vi ska prata om och blotta oss kring på sociala medier, är det vad vi känner inför döden. Då blir det lättare att acceptera att den är en del av livet, sa hon när hon gästade kulturföreningen Ordmån i Piteå på måndagen.
Inte minst genom sina teveprogram med liv och död i centrum, men också av personliga erfarenheter, har hon kunnat konstatera att vi i Sverige är i stort behov av nya ord, bilder och ritualer kring döden.
– Strukturerna kring döden har förändrats i vårt samhälle. I dag är det inte många som vet vad man ska göra när någon dör, så vi vänder oss till begravningsbyråerna, sa Anna Lindman.
Hon påminde om att förr gick man på begravningar för att visa respekt för den döde. Nu är de flesta begravningar bara för de närmaste och den allmänna uppfattningen är att sörjande ska lämnas i fred. Något hon tycker är ohållbart i längden.
– Jag tror att det sakta kommer att förändras, för det skapar tomhet. Vi behöver varandra i svåra stunder och på Facebook kan man se att de unga har ett annat synsätt. Ungdomar skapar nya ritualer med döden i centrum.
Anna Lindmans generella bild är att de flesta svenskar tror att allt blir svart när man dör.
– Kollektivt drar vi oss undan religiösa sammanhang också, men då behöver vi skapa nya riter. Rädslan för döden kommer vi aldrig ifrån, men rädslan är en del av lösningen om vi bara börjar prata om det allra svåraste och slutar förtränga det.
En som delat med sig av sina tankar inför sin död, var författaren, journalisten och musikern Kristian Gidlund som gick bort 2013. När han fick cancerbeskedet två år tidigare började han blogga om sin sjukdom och fick åtta miljoner besök på bloggen. Anna Lindman intervjuade honom flera gånger. Han pratade om cancern och döendet, till sist också vad han tänkt om hur det skulle vara efter döden.
Anna Lindman tror att Kristian Gidlund bestämde sig för att skapa en mening kring sin död, för att det skulle komma något gott ur den.
– Kristian berörde oss för att han hade bestämt sig för att prata om döden och också vågade göra det i olika sammanhang.
En intervju med poeten Kristina Lugn delade Anna Lindman också med sig av till Ordmåns publik:
– När vännen Allan Edwall dog tänkte hon att om han kan och vågar, då kan och vågar jag.
– Då förstod jag henne inte alls. Varför skulle det kännas lättare? Men nu förstår jag precis vad hon menade, för nu tänker jag själv att om Kristian kan så kan jag också. Alla måste vi kunna dö och det är där finns det ljus kring döden. Vi är inte ensamma.