Författare: Helene Rådberg
Förlag: Wahlström & Widstrand
I berättarjagets inre är allt tomt och kalt. Ingen närvaro ger sig till känna. Föräldrarna omtalas i tredjeperson och den lilla flickan är ständigt ensam. Sorgen har få nyanser, som om Rådberg drabbats av tunnelseende. Vad som händer i diktens utkant ser hon inte. Det är därför diktsamlingen är svår att förstå.
Rådberg kliver sällan in i karaktärerna: "I den trånga lägenhetens kök kastar mamman sönder / sina nyinköpta blåmönstrade kaffekoppar / DÖDEN FINNS ALLTID HÄR / hon är själv." Vad som går itu är inte en familj utan en familjebild som ligger rotad i samhället. Orsakerna är självmord, tabletter, känslomässig distans. Det är svårt att göra poesi av så tunga ämnen, men Rådberg har hittat ett bra tonfall i de berättande dikterna. Som läsare får jag däremot ägna mycket tid till att hitta ingången. Den enklaste finns i samhällskritiken. Genom att vara konkret blir Rådberg allmängiltig och på sina ställen skarp.
I dikterna finns så mycket handling att språket kommer i andra hand. Förflyttningarna mellan fysiska platser är många, samtidigt krävs koncentration för att hålla reda på den sorgliga familjen. Jag hittar inte känslan bakom de tungsinta beskrivningarna.