My name is death startades i somras. Marcus
Eriksson slog sina påsar ihop med Andreas Ruu. De båda gitarristerna rekryterade Erikssons svägerskas bästa kompis, Edit Strömbäck, på trummor. I skolan berättade hon för klasskamraten Linnéa Burman att hon var med i ett band och på den vägen är det. När bandet gjorde låten "Sad part about death" tillsammans föll allt på plats.
- Jag gillar riff. Ante gillar att "plinka". Redan där har vi ett vinnande koncept. Medlemmarnas olikheter som musiker är vår största tillgång, säger Marcus Eriksson som pratar om ett fokuserat och "drillande" band. Ja, de har till och med instiftat hemuppgifter.
- Det där med att låta som sitt favoritband och köra tre covers per gig, det har jag gjort i fem år. Jag ville göra någonting nytt. Edit och Linnéa är oförstörda.
Åldersskillnad inget hinder
För Edit Strömbäck var det just stilen, att hitta någonting som kändes eget, som lockade.
- Att aspirera på att låta som andra band ... Man har ingen kreativ energi då och då kan man inte ta musiken ett steg längre.
Hon fortsätter:
- Jag satsar jättemycket på bandet. Börjar det gå jättebra struntar jag i att plugga och att göra lumpen. Det här är inte en hobby som man far till en gång i veckan.
Trots att Andreas Ruu och Marcus Eriksson är snackputtarna i bandet finns det utrymme för alla. För basisten Linnéa Burman, som är något av managern i gänget, är My name is death det första riktiga bandet.
- Jag har bara spelat i småprojekt tidigare. Det fanns inte många att spela med i Slagnäs där jag bodde förr. Jag brukar ha svårt att spela inför folk, men direkt jag kom hit kände jag mig som hemma. Man passade direkt. Det var okej att göra fel och vi vågar testa nya saker. Det känns som att vi brinner för det här, säger hon.
Åldersskillnaden är i ögonfallande, åtminstone på pappret.
- Musik har ingen ålder. En del förutsätter att man ska spela med folk i sin egen ålder. Det är ju fel. Vill man bara göra samma grej spelar det ingen roll, säger Edit Strömbäck.
Bland influenserna finns bland andra Björk, "finsk skogsmetall", Rammstein och Tori Amos. Bandnamnet är hämtat från uppenbarelseboken i Bibeln.
Inga rakblad
Uttryck som "Lovecraftiansk undergång", "melodiskt och atmosfäriskt", "mänsklighetens sorg" och "lite ensamhet, lite Norrland" räcker långt för att beskriva musiken.
Exakt vilken stil bandet spelar fick Andreas Ruu klart för sig på nätencyklopedin Wikipedia. Den beskrivs som "post-metal": ambient, alternativ metal, oftast utan sång.
- Vi är inte så mycket för attityd. Vi är glada och tillmötesgående. Man kan spela mörk musik utan att sminka sig och gå hem och skära sig med rakblad, säger Marcus Eriksson.
Avsaknaden av attityd på personplanet innebär dock inte att bandet inte har någon image. All "cover art", tröjor och affischer ska följa en linje.
Skapar förväntningar
Den som läser affischer på stadens gator har säkert sett den. En stor svart plansch som är svår att missa. Tittar man närmare finns finstilt information om ett band som satsar framåt, om medlemmar och ambitioner inför framtiden.
Den ser välgjord och dyr ut. Som om ett stort skivbolag ligger bakom. My name is death har inte ens släppt en ordentlig demo. Än, vill säga.
Gitarristen har jobbat i reklambranschen och gör bandets affischer. Han menar att det handlar om att skapa förväntningar och säger att Sex Pistols manager bokade en massa spelningar innan bandet ens fanns.
- Kanske ser det för proffsigt ut. Inte en enda har hört av sig till oss hittills, men vi tycker att det är roligare än att sätta upp en liten lapp som någon har spillt kaffe på: "Vi söker sångare. Ring Örjan". Men det står faktiskt på vår affisch att vi inte är några supermusiker, säger Andreas Ruu.
Det visuella ska matcha musiken, det är en viktig grundsten för My name is death.
- Det drar mer folk om det ser professionellt ut, resonerar Edit Strömbäck och poängterar att det visuella, både när det gäller affischer och framträdanden, blir särskilt viktigt när man saknar sångare.
Bandet har exempelvis uppträtt med specialgjord videoprojektion i bakgrunden, som illustration till musiken.
- Image är a och o. Vad vore Marilyn Manson utan image? "Just another boy band". Ha!
Marcus Eriksson har talat. Han säger att ambitionen är att bandet ska finnas överallt. På hemsidan, på flyers och på livescener.
"Hemsidan" är en sanning med modifiering. Trots sin korta existens finns My name is death även på myspace, last fm och bandcamp. De skriver en blogg också.
Vem är det då bandet söker? Vilka kvalitéer ska en frontfigur ha?
Intern diskussion uppstår och det står klart att tjej eller kille inte spelar någon roll.
- Det kan vara någon som sjunger Peter Steele-vackert eller kör med spoken word eller .., försöker Marcus Eriksson.
- Vi vill inte ta första bästa som kommer in och sjunger. Valet är viktigt. Vi testar alla, inflikar Edit Strömbäck.
Tävling och ep
Ett av målen är att få ge ut sin musik på ett större bolag med riktig distribution. Apropå det där med förväntningar så framgår det på hemsidan att bandet släpper en ep som heter "Dark days are coming" den 30 mars.
- Den är inspelad och klar, säger Marcus Eriksson och alla skrattar avslöjande.
Huruvida My name is death hinner klämma ur sig den där ep:n står skrivet i stjärnorna, men de har gott hopp om att hinna. Just nu ingår de i den turnerande, riksomfattande rockbandstävlingen Rockkarusellen. Första spelningen avverkades i Haparanda.
- Vi var svinnervösa. Man skakade nästan, erkänner Andreas Ruu.
På fredag kväll spelar de på Lillan i Luleå och den 20 mars på Ulven i Överkalix.
- Man får poäng av publik och jury, men det är lite trist att man inte får veta sina poäng förrän allt är över. Vi får spela vissa låtar lite snabbare för att de ska rymmas på 20 minuter.