<RecFaktaIngång>Titel: "</RecFaktaIngång>Mellanben"<RecFaktaIngång>Författare: </RecFaktaIngång>Joar Tiberg<RecFaktaIngång>Förlag: </RecFaktaIngång>Albert Bonniers<RecVinjett><RecPilBlåFakta>E</RecPilBlåFakta> NY BOK</RecVinjett><br><br>Joar Tibergs andra diktsamling sedan debuten 2001 med "Vindutsikter för söndagen" är en rasande självbiografi som söker ett tillstånd av fullständig upplösning, eller en ny ordning, skriver förlaget.<br /><br />Jag har just läst boken för tredje gången och mina anteckninger är lika fragmentariska som lyriken i "Mellanben". För mig liknar den ett slags rebusar som jag sällan förstår innebörden av. Imploderade ord, tyvärr utan gripbart sammanhang. Visst ser jag att poeten har språket i sin hand. Leken med antydningar, pauser, kolon, semikolon, och hans öra för melodin i fåglarnas språk vittnar om detta. Men det räcker inte, de hundra sidorna berör mig inte. <br /><br />I dikter från 1999 "till Elof Luspa och hans kamrater" skriver Tiberg: "Göken/bland bergsfinkarnas skålar i småregnet - kommer det lilla knottret". Och senare, i Vittangi: "gulärlan/trampade/d:rllsnippran/den nästan löjligt dirriga/när den lyfter/okk n:r n d:n lfftr!". Jag hoppas hjältarna från norr förstår poetens gåva.<br /><br /><br /><br />"Mellanben" är en diktsamling i rörelse, som då och då ger läsaren geografiska markörer, i "förbi Jularbomuseet" eller "det skiner kallt över Oslofjorden". Och naturen är alltid närvarande. De nästan tomma sidorna av vitt papper får mig att associera lyriken med spretiga och glesa ordbuskar i vit snö.<br /><br />Diktsamlingen kommer kanske att hyllas av diverse stordängare på svensk lyrik. Jag föredrar dock fortfarande rese-reportagets Joar Tiberg. Boken "Ingenting händer" från 2002, är en berättelse om det nästan bortglömda glesbygds-Sverige som många borde läsa.<br /><br />
