I fonden visas en svartvit film som förmedlar 1920-talsstämning och styr den dagsaktuella dramaturgin på scenen. Under filmduken sitter Norrbotten Neo och spelar Marcus Fjellströms nyskrivna musik. Orkestern dirigeras av Jonas Dominique. Han måste lyssna på filmens tempi genom klick i hörlurar, för att de elektroakustiska instrumentstämmorna ska synkronisera med sången och handlingen.
Marcus Fjellström (född 1979 i Luleå) har berättat att han fick idén till kammaroperan "Boris Christ" så tidigt som i början på 2000-talet. Då studerade han komposition och orkestrering vid musikhögskolan i Piteå. Hans kompis Daniel Pedersen (född 1978 i Lycksele) har skrivit librettot.
Apokalypsen
Resultatet är en berättelse om en värld där djuren dött ut och där människorna som förlorat allt hopp längtar efter att Kristus ska komma tillbaka och rädda dem. Till slut ser sig staten tvingad att konstruera en Messias för att stilla oron och förfallet.
Huvudkaraktären Boris gör vad som helst för att uppfylla sin stora kärlek Gabrielles önskningar. Hon har alltid velat ha en maskin med hjärta. Samma ingenjör som bygger den nya Messias ska bygga om Boris till en robot.
Regissören och scenografen Patrik Sörling beskriver "Boris Christ" som en allvarlig kammaropera med viss humor i sig.
– Det är därför jag gillar den. Aktuella frågor om vad som händer när vi människor automatiserar världen allt mer väcks, säger han.
Hur historien slutar får publik i Piteå veta vid premiären på söndag, sedan turnerar uppsättningen till Boden, Lycksele, Sollefteå, Strömsund och Umeå.
Begränsad frihet
Patrik Sörling beskriver sin uppgift i det hela som att han ska försöka fylla i filmens färdiga regi för sångarna i efterhand.
– På det här sättet har jag aldrig arbetat förut, det är många komponenter som är originella. Att sångarna måste följa filmen och musiken är en begränsning, men i den måste de också hitta viss frihet.
– Jag har stor nytta av att jag är koreograf, jag har använt mig av det språket för att uppnå den friheten, säger Patrik Sörling.
Jonas Dominique är den första att hålla med om att friheten är begränsad på ett ovanligt sätt.
– För mig gäller det att ha filmens tempin i kroppen så att orkestern och bilderna kan mötas på till exempel var fjärde takt.
– Musiken blir inte helt statisk, men orkestern kommer att låta likadant varje kväll eftersom det inte finns någon frihet att gå utanför ramarna, säger han.
Ovanliga repetitioner
Annie Fredriksson sjunger rollen som Gabrielle och hon är van vid att hela det kreativa lag som är inblandat i en operauppsättning är med i rollinlärningen.
– Nu ska jag istället förhålla mig till förinspelade siluetter och följa filmens rörelsemönster, vilket innebär att jag måste öva in koreografi.
Att sjunga med mikrofon är hon inte heller van vid.
– Jag tackade ja till det här för att det är roligt att göra något utanför de vanliga ramarna, då lär jag mig något om mig själv. Tillfälle att få jobba med musikerna i Neo lockade också, de är fantastiskt duktiga, säger hon.
En komplex helhet
Apropå musiken beskriver Annie Fredriksson den som "komplext och snyggt skriven".
– Musiken hänger ihop med filmen hela vägen.
När hon fick librettot hade hon sina funderingar på om det skulle gå att få till en helhet av alla olika delar, men nu är hon säker på att det lyckats.
– Först undrade jag hur det skulle gå att bygga en historia av alla element, men jag tycker att vi fått ihop dem både visuellt, audiellt och känslomässigt.
– Fast jag rekommenderar publiken att läsa programbladet först, säger hon och tillägger att kostymerna gör sitt till för helheten.
– De är mycket effektfulla.
Många influenser
I en programförklaring beskriver Marcus Fjellström sin framtidsvision utifrån 20-talets perspektiv som influerad av många olika stilar inom film, teater, musik och scenkonst.
Även Daniel Pedersen, som koncentrerat sig på hur orden ljuder i rummet, säger sig ha inspirerats av "alltifrån Monty Python till Wienaktionismen, Svankmayers dockfilmer till Klaus Wunderlich, tjugotalets dekadens och kabaréer, Kafka och David Lynch".