NY BOK: Stilen känns igen

Anita Nilssons sjunde bok "All denna pussbrist" är för mig ett bevis på hur stort glappet är mellan olika generationer. Den unga, född låt oss säga under 70- och 80-talen, är uppvuxen med en avspänd attityd till att skaffa en livspartner. En stor del av inställningen kommer från tv och litteratur som visat att det är okej att vara ensam och att väntan på en partner är en tid menad för det egna jaget.

I "All denna pussbrist" är situationen omvänd. Vi har ett äldre jag som levt i tvåsamhet under en längre tid och som nu får möta ensamheten. Genom hela boken finns en växande fråga: Ska det alltid vara så här? Den är inte direkt uttalad, men frågan finns där som en oro.

Stilen känns igen från Anita Nilssons kåserier i Norrbottens-Kuriren och Göteborgs-Posten. Hon skriver utan tvekan bra. Vardagsnära och fyndigt. En av de stora behållningarna med Anita Nilsson är att hon ser människor. Blandningen av poesi och prosa fungerar väl när det kommer till upplägget. Men hon är bättre i prosa, för då hittar hon de rätta orden för de bilder och känslor hon vill förmedla. I poesin är språket för korthugget och i mitt tycke saknar hon i poesin de rätta orden för att möta innebörden av vad hon vill förmedla.

Ett år i handlingen på papperet blir i undertexterna så mycket mer. Anita Nilsson rör sig obehindrat mellan olika tider. Då och nu markeras inte men kan ändå läsas ut tydligt. Anita Nilsson har flöde i språket. Hon sammanfogar olika fragment av vad hon har sett, kommer ihåg och fått berättat för sig.

I boken saknar jag framförallt tonen av att ensam ändå är stark. Att lycka fulländas i tvåsamhet är ett förlegat koncept, därför blir jaget i många texter tröttsamt trånande: "Man kan slå armarna / om sig själv, / visst / Men det blir så / förutsägbart". Samtidigt känner jag för textjaget som tar in omvärlden med stor livshunger och som aldrig ser sig mätt på vardagen.