Under femtiotalet var Kurt Johansson liten grabb. Han bodde med familjen på bondgård, ett generationsboende vid sjön i Tranuträsk. En levande lantbruksbygd med närhet till affärer och blomsterhandel i grannbyn Pålmark. I huset som gått i arv i många generationer fanns hans föräldrar, storasyster, farmor och farfar och han minns sin barndom som ljus och lycklig.
– Intresset för det som hände förr har jag alltid haft. När jag gick i pension började jag skriva på boken och det har tagit mig fyra år att färdigställa den, säger han.
.
Personen som fick Kurt Johansson att intressera sig för gamla tider var hans farfar, Oskar Johansson. De hade en nära relation.
– Han var min mentor och hade tid att lära mig.
Med farfar fick han bygga flotte och laga sticktak, ibland fick han följa med till farmor och farfars kyrkstuga i Norrfjärden.
– Det var roligt, ofta hade de främmande som var i samma generation. När de pratade och berättade var det ett fängslande sätt att få lära sig om närområdet.
Tyvärr insjuknade hans farfar tidigt i vad man då kallade åderförkalkning. När minnet sviktade kunde han inte lämnas ensam, därför fanns ofta Kurt vid hans sida.
– Eftersom han hade svårt med minnet märkte jag att det var lugnande om han fick berätta om gamla tider. När han var ung och körde häst och vagn ”upp i marka” och andra händelser. Berättelserna upprepades och de fastnade i mitt minne. Tyvärr ångrar jag att jag inte skrev ned alla detaljer, men då fanns ingen tanke på att skriva en bok.
.
Under uppväxten var närhet till kusiner en del av vardagen. Leken och lärandet var närvarande. Idrott var också viktigt, skidlöparen Sixten Jernberg stod högt i kurs.
– Mamma sydde en nummerlapp med hans startnummer, 53, men när Sixten bytte nummer för andra lopp, fick jag hålla tillgodo med samma. Jag både åkte och refererade mina skidlopp samtidigt, mamma berättade att det var som en radioutsändning runt spåret hemma på gården.
Den stamfastighet där Kurt Johansson växte upp finns inte längre i familjens ägo men betecknandes då Håkansön 16:4. Den har kallats både ”Oppe backen” eller ”Oppe Oskars”
– Min farfar köpte gården 1945. Två år senare köpte min far Erik den av farfar. Jag har kunnat spåra tillbaka i tiden till 1806, vilka förändringar som skett på gården under min släkts fortlevnad.
.
I boken finns beskrivet vad som fanns i familjers ägo i hemmen kring träsket. Kreatur, husgeråd, böcker och sjö- och fiskeredskap, var sånt som då togs upp som lös egendom till fastigheterna i samband med bouppteckningar.
– Hade man målade möbler visade det på en god status i mitten av 1800-talet. Jag har ägnat mig lite åt släktforskning för bokens skull, men bygdehistorik är mitt stora intresse, säger Kurt Johansson.
Titeln ”Hållplats Tranuträsk” kommer från att det under nittonhundratalets början fanns planer på att bygga ett järnvägsspår, från Risttjäln gruvområde vid Rosfors bruk till Stora Granholmen. En bana som ritades upp och mättes ut, men som aldrig blev av. Kurt Johansson tror att planerna sannolikt grusades av första världskrigets framfart.
– I nutid, ungefär hundra år senare, har det även skissats att Norrbottniabanans korridor skulle gå förbi Tranuträsk. Ett av fyra förslag som senare röstades ned.
.
Kurt Johansson är vice ordförande i Pitebygdens Forskarförening, men trots hans kunnighet inom området har det varit mycket jobb med att färdigställa boken. Han ser just nu en växande trend att forska kring byars historik. Hans bok blir ett dokument för kommande generationer.
– Jag bar på en skatt inom mig. Det min farfar en gång delade med sig av till mig ville jag vidareförmedla, helt enkelt.