Satu Takkinen har Narada Michael Waldens 80-talshit ”Gimme gimme gimme” på hjärnan den här dagen. Hon berättar att hon gärna sjunger högt i bilen till hits från förr när hon kör mellan hemmet på Strömnäs och stugan i Böle.
De kulturella referenserna haglar vare sig hon berättar om hur konsten liksom vandrar runt i hemmet eller sjunger en strof ur musikalfilmen ”The sound of music” som är en stor favorit. Det är stora famnen, kort sagt.
– Jag har alltid bråkat mot etiketterna. Jag hatar ordet finkultur. Det begränsar ju! Det begränsar den som ser, vad man ska tycka … Hjärnan kopplas in så mycket mer, i stället för att bara ta emot.
Efter uppväxtåren och sedan karriär och barn säger hon att det är ”den tredje tiden” som står för dörren.
– Det är en oerhörd frihet. Dagen är öppen. Livet är öppet. Nog för att det alltid varit det, men ännu mer nu, så jag känner mig glad, säger hon och lägger upp benen på en stol på balkongen.
Mycket av det egna skapandet har fått stå tillbaka på grund av jobbet. Nu blir det ändring.
– Jag ska vältra mig i färgerna, penslarna, händerna, skraporna. Helt enkelt våga jobba stort och teckna och leka. För mig går lek in i allt jag gör. Jag är väldigt barnslig, säger hon och övertygar om att det är en tillgång.
Satu Takkinen är ingen ”prylare”, men genom poesin och bildkonsten blir tingen besjälade, får röster. Muggarna står tätt ihop i skåpet så att de ska kunna umgås och Satu Takkinen för ledigt ett samtal med en sliten kasperdocka hon räddade från London.
– Mina barn fick sexualualundervisning vid matbordet med en kniv och en gaffel och hur dom pratade. Så är det alltid. Allt kan snacka!
I vissa passager blir samtalet som en föreställning, som när Satu Takkinen på stigande brittisk engelska levererar frasen ”Norwegian state railways travel bureau, can I help you?” när hon minns tillbaka på sina år som växeltelefonist och konststuderande i London. En annan, mindre väntad merit är att hon arbetat som trafikassistent åt SAS där hon lärde sig struktur och disciplin som blivit ovärderligt.
Hon beskriver sina år som konstpedagog åt Piteå kommun som underbara.
– Jag kunde inte ha haft ett bättre jobb. Jag tänker på glädjen i att möta barngruppen som kommer in i konsthallen och utan filter, med öppna sinnen, berättar vad de ser.
Här stannar hon upp, uttrycker stor tacksamhet gentemot alla barn hon mött, som besökare och i de kreativa verkstäderna.
– Barnen har lärt mig hur jag ska se på konst. Jag frågade ett barn ”Varför tror du att vi tittar på konst?”. ”För att konsten tittar på oss” svarade barnet. Jag tycker att det är helt makalöst, för så är det! Det där obegränsade, leken och forskandet, det är så prestigelöst. Man arbetar och leker.
– Ibland har barnen fått skriva poesi till konsten. Det kan bli så djupt. Du vet, ett barn i årskurs ett som säger ”Jag är allt”.
Konsten har skapat fantastiska möten mellan Satu Takkinen konsthallens besökare.
– Sedan gäller det att vara, du vet, fingertoppskänslig. Jag vill att människor ska kunna ta emot konst utan att man är där och stör. Det gäller att pejla in. Sedan gläder jag mig åt alla konstnärer jag kommit i kontakt med och åt konstföreningen, alla mina kollegor.
Samtidigt beskriver hon uppdraget som ett ensamarbete.
– Det har varit mycket ansvar kring många saker. Det är konsthall, konstspedagogisk verksamhet, planering, marknadsföring, budget, konstparken, konstinköp och konstregistret. Men att få jobba med det, med färger, pennor, papper och ytan som konsthallen är och Kaleidos alla rum, det ger makalösa möjligheter.
– Sedan har vi öppna workshops på onsdagar som varit magiska. Dit kommer människor med eller utan erfarenheter, från olika kulturer och i olika åldrar.
Favoriserar du någonting?
– Jag är en ”doer” ändå, att vara i verksamhet, att få inspirera, se på vad någon rör, leda vidare, lyssna … Det är inspirationen, närvaron i det som händer. Den skapande delen är det roligaste.
Hon har hunnit verka i sju konsthallar i Piteå.
– Att vi fick en konsthall av rang, de sista åren i mitt yrkesliv, och att jag fick den ateljé jag längtat efter, det är stort.
Satu Takkinen har älskat att framträda på scen med teater och poesi. Det har rötterna i hennes barndom. Hon är tacksam för de många ingångar hon fick i kulturen under uppväxten i Sundbyberg.
– Jag blev överstimulerad när jag var liten, av allt jag skulle göra som mamma inte fick göra när hon var liten i ett krigsdrabbat Finland. De var därför jag fick spela piano, dansa balett och gå i målarskola. Jag var nog stressad redan som sjuåring. Allt skulle jag få, som inte hon hade fått. Det har jag varit jätteglad över.
Hennes mamma, som också är konstnär, kommer gärna med tips om allt från oljemålning till screentryck. Hon har alltid varit Satu Takkinens bästa kritiker. Här kommer ett kärleksfullt berättat exempel:
– Vissa grejer har jag lagt ifrån mig i ilska. Hon kan säga (bryter på finska) ”Sluta med dom där jävla fåglarna. Det är löjligt” när jag har målat fantasifulla fåglar med skor och kläder.
Tillsammans med en kompis har hon även instagramkontot Maxitrosan som gjort succé med korta filmade sekvenser av äventyr.
– Det är två stora flickor som leker, säger hon och skrattar gott.
Tillsammans med Rigmor Öhlund planerar hon för "Lev nu, dö sen" i höst. Det är en slags talkshow.
– Det blir frågor kring sorg, glädje ... alltså livet, med både humor och en stor nypa allvar.
Med Luleåkonstnären Ann-Louise Widström har hon en brutal och ömsint konstnärsduo som planerar för utställningar.
– Vi jobbar på varandras bilder. Det är oerhört roligt. Tekniken är mixed media; vi river, limmar, målar och gör kollage.
Som om inte det vore nog har Satu Takkinen sin egen dockteater, Vintergatan 21, som hon skapat dockor till och som kommer att fortsätta turnera lokalt.
– Jag använder teatern som pedagogiskt verktyg, jag pratar om konst med dockorna som är konstnärliga galna figurer. En av dem hatar konst. Den skriker och målar på barnen. Det tycker de är jättekul.
Hon läser högt ur egen, salt kommenterande, prisvinnande poesi. Plötsligt åker clownnäsan på och hon blir ett slags avväpnande alter-ego.
– Jag gillar det oförutsägbara. Det vill jag ha med mig i det liv som kommer nu. Jag öppnar mig för det, att livet är ett äventyr.