Nationalromantik och känsloutbrott invigde Festspelen

Förväntningarna på denna 24:e festspelsinvigning har varit högt uppskruvade. Troligen för att den redan i programmet verkat mer helgjuten än många tidigare. Efter den romantiska inledningen med August Södermans (1832-1876) mest kända verk "Ett svenskt festspel", bekräftade orkestern än en gång att den har en ljudbild fylld av energi, spelglädje och sinne för nyanser - om dirigenten också har det, som denna kväll. En drömorkester för operasångare helt enkelt, med ett mjukt "sound" som vinner i längden. Därmed gjordes även den nyskrivna invigningsfanfaren av Piteåkompositören Hans-Erik Holgersson full rättvisa, liksom ouvertyren till Ruggiero Leoncavallos "Pajazzo" och dess inledningsaria som Loa Falkman gjorde entre med.

De fyra folkpoparna i Sarek med nyckelharpa, flöjter och två sångstämmor, var däremot en överraskning. En positiv sådan, eftersom jag inte hade några förväntningar alls. Åtminstone den inledande av fyra låtar, vaggvisebetonade "Lilla barn", platsar i den svenska folkmusikskatten. Jag föredrar även den respektlöst upphottade Bellmans "Solen glimmar" framför det flåshurtiga disko- och schlagerstuk som också bjöds. Sarek fick även igång publiken med handklappning och armviftning i otakt, inslag som är ett måste på en festspelsinvigning värd namnet så länge det inte går helt överstyr - och det gjorde det faktiskt inte den här gången.

Anna Ruhonen intervjuade artisterna och Loa Falkman gav ett bra svar på vad opera egentligen är: "Det ultimata känsloutbrottet". Sedan sjöng han två opera-arior av helt olika karaktär: Escamillos toreadoraria "Kärleken väntar" ur Bizets "Carmen", som han slog igenom internationellt med, samt den dramatiska arian ur Verdis "Rigoletto" (en av Malmöoperans största publiksucceer på 90-talet med Falkman i titelrollen).

Det blev mera svenskt med orkestern i slutet av programmet, med två stycken ur Wilhelm Pettersson-Bergers (1867-1942) "Frösöblomster". Loa Falkman sjöng "Kung Heimer och Aslög" av Söderman, "Music of the night" ur Webbers "Phantom of the Opera", samt finalen med Vilhelm Stenhammars tonsättning av Heidenstams dikt "Sverige".

Sammanfattningsvis kan sägas att Loa Falkmans tonsäkerhet var stabil i alla lägen och han är välartikulerad på alla språk (hans sjöng på italienska, franska, engelska och svenska), men mig övertygade han inte helt i mellanregistren. Däremot fanns inga problem med ytterligheterna, så omfånget imponerade.

Däremellan bjöd stråksolisterna tillsammans med orkestern på en riktig höjdare med en sats ur Brahms dubbelkonsert i a-moll. En invigning där orkestern kom till sin fulla rätt hela kvällen alltså, utan hopplöst malplacerade infall och tvära kast mellan det ena och det andra. Ett plus också för att allt som hände på scenen presenterades ordentligt för publiken (muntligt av konferencieren).

Festspel i Pite Älvdal är nu i full gång och invigningen både infriade förväntningarna och skapade nya. I morgon publicerar PT två recensioner av Daniel Tukia: Den ena från onsdagskvällens pianoafton med Joonas Ahonen som spelade verk av 400-årsjublaren Mozart och 100-års-diton Sjostakovitj. Den andra från kvällens konsert i Hortlax kyrka, med Macedonian Chamber Orchestra - Makedoniens äldsta orkester - och en riktig virtuos som solist: violinisten Ljubisha Kirovski.