Klubbmedlemmarnas mål är att lära andra hur det är att leva med förvärvade hjärnskador: familj, släktingar, vänner, doktorer, fysioterapeuter.
Jillian Campanas mål är att med teater och drama som verktyg forska fram en rehabiliteringsprocess för att hjärnskadade bättre ska förstå vad som hänt dem och därmed kunna stärka sin självkänsla.
- Jag lärde känna gruppen för ett år sedan och då satte vi ihop de båda målen till ett gemensamt, berättar Jillian Campana.
Utvecklar projekt
Denna vecka har hon varit gäst hos doktor Åsa Gardelli, lektor i pedagogik med inriktning mot specialpedagogik vid Luleå tekniska universitet.Jillian Campana är inbjuden till Institutionen för utbildning och vetenskap.
Hon har föreläst för studenter och allmänhet (doktorer, hjärnskadade, dramapedagoger med flera), samt besökt Hjärnskadelinjen på Framnäs. Där har hon hållit en föreläsning för skolpersonal samt personal i projektet "Kultur-teknik-funktionshinder", där Åsa Gardelli deltar som forskare.
Ett ovanligt manus
Jillian Campana har skrivit en dokumentär teaterpjäs om vad varje person varit med om och hur de tänker.Pjäsen är alltså själva forskningsprojektet och hon är ensam om att utföra deltagarbaserad forskning på detta sätt, med teater som verktyg. Åsa Gardelli och Inga Granström, verksamhetschef för Hjärnskadelinjen på Framnäs, arbetar liknande med hjälp av datorer.
- Vi tre ska utveckla samarbetet. Vi tänker precis likadant, säger Åsa Gardelli.
Med dokumentär teater menar Jillian Campana att hon utan undantag använde de hjärnskadades egna ord. 13 skådespelare agerade varje personlighet i teaterföreställningen "The Puzzle Club: brain injury survivors talk".
Jillian Campana förklarar att innebörden i pjäsens titel, på svenska "hjärnskadade överlevare talar", ändrats under projektets gång. Pusselklubbens medlemmar ser sig nu mera som livskraftiga, blomstrande och högfunktionella individer med en hoppingivande framtid, än som enbart överlevare.
Pjäsen, som turnerat till flera orter, har blivit både film- och tv-produktion och har mottagit flera priser. Jillian Campanas berättelse om hur pjäsen och senare filmen togs emot i USA, är rörande och samtidigt hoppingivande:
- När jag började med forskningsprojektet ville 11 av de 13 medverkande dö. Nu är deras budskap att livet är värt att leva även efter en hjänrskada.
Viktigast för Jillian Campana var att få Pusselklubbens omdöme. Framför allt upplevde de att deras familjer förstod dem mer än förut och ändrade sitt beteende till det bättre, sedan skådespelarna gett röst åt deras tankar.