- Här finns allt som alla andra samhällen har, säger Kerstin Wixe.
Tematiskt kan norrbottniska författare arbeta med utanförskap. Blicken med vilken norrbottniska författare skriver är riktad uppåt mot de samhällen som har mer.
Samtidigt som Kerstin Wixe önskar en förnyad litterär bild av Norrbotten vill hon inte att författarna ska förneka sina ursprung.
- De stora författarna har behållit sina bilder, men de har lyckats göra dem universella.
Författare som vill undkomma det provinsiella bör satsa på att bli utgivna på större förlag.
- Då är man som författare i hamn, säger Kerstin Wixe.
Den lokala diktaren
Förlag som Bonniers, Wahlström & Widstrand och Norstedts (alla i Stockholm) erbjuder fler möjligheter till distribution och uppläsningar.Peo Rask, poet och förläggare från Luleå, håller med om det. Hans förlag Black Island Books har bland annat gett ut två
poesiantologier med enbart norrbottniska författare. I stället för den kollektiva rösten är han mer intresserad av norrbottniska författarröster.
- Väldigt mycket av politiken i länet har handlat om att förnya bilden av norrbottningen. Jag hoppas att det inte fäller någon skugga över litteraturen, säger han.
Precis som Kerstin Wixe är Peo Rask inflyttad norrbottning. Innan han kom till Luleå hade han läst Gunnar Kieri. Nu känner han flera av länets författare och menar att poeter som Maria Vedin från Jokkmokk och Mattias Alkberg från Luleå har varit med och präglat den norrbottniska rösten.
Peo Rask tycker det är synd att många fastnar i rollen som den lokala diktaren. Som motbild nämner han Maria Vedin.
- Jokkmokk är återkommande i hennes dikter, men genom sin stil kunde man lika gärna tro att hon bor i Stockholm.
Räddningen för de norrbottniska författarna skulle alltså vara att skriva så pass allmängiltiga bilder att de inte skulle kunna lokaliseras. Men är det provinsiella något att skämmas för? Ska författare undvika att publicera texter som handlar om hembygden av rädsla för att bli en lokal författare?
Mikael Niemis texter har nästan alltid utspelat sig i hemorten Pajala. Romanen "Populärmusik från Vittula" består av barndomsminnen.
Mer lokal än Mikael Niemi går det knappast att bli. Ändå blev "Populärmusik från Vittula" en storsäljare och Piraten-priset, ett av de litterära priser han mottagit för romanen, fick han ta emot i Lund, Skåne.
- Utgångspunkten för när jag skrev Populärmusik var att skriva en lokal bok, säger Mikael
Niemi.
I universum
Mikael Niemi har aldrig upplevt det lokala som fult. Berättelserna hittar han i Tornedalen, ibland på den egna gården.- Det är en protest mot den politik som går ut på att alla ska söderut. Jag är lite stridslysten, men tror att det egentligen är en generationsklyfta, säger
Mikael Niemi.
Han syftar till vissa yngre författare som tar avstånd från det egna ursprunget. För honom är det obegripligt, men han antar att de känner begränsning i att vara tornedalska författare, norrbottniska författare.
Mikael Niemi hör till den tornedalska identiteten och för honom är det att vara medborgare på jordklotet. I den kommande romanen som ges ut i september sker berättandet i Tornedalen, men även i Afrika och Indien. Den senaste boken "Svålhålet" var en samling science fiction-noveller.
- När jag skriver är jag ute i universum.
Sitt ursprung ser Mikael Niemi som en tillgång. Både privat och genom sitt författarskap har han gjort flera resor utomlands, men även inom Sverige. Han kan stadslivet och dess kultur.
- Men storstadsbor kan inte min kultur. De vet förmodligen inte hur man gör upp eld i snön, hur man spårar med älghund. Jag vet, och det ger mig en bredare erfarenhetsbas som jag kan ha med mig i skrivandet.
Mikael Niemi tycker inte att Tornedalen eller Pajala är sönderskrivet, trots att kollegorna Gunnar Kieri och Bengt Pohjanen rör sig inom samma områden. Han ser Tornedalen som ett vidsträckt fält.
Om den norrbottniska författarrösten tycker han att poesin är starkare än prosan. Framförallt mer utbredd. Han saknar stora episka romaner och menar att de inte skrivits ännu.
- Norrbottnisk litteratur är fortfarande inne i sin födsloprocess. Luleå och Kiruna tillhör undantagen. Städerna har långa traditioner med verksamma författare.
Mona Mörtlund saknar inte stora, episka verk, utan fler kvinnliga författare. Hon är rädd att skildringarna av Norrbotten till slut ska komma från ett enbart manligt perspektiv. I sitt skrivande tar hon medvetet upp kvinnoöden.
Grunden lagd
Sin egen del i den norrbottniska litteraturen har Mona Mörtlund inte funderat kring. Hon skriver oavbrutet och tänker aldrig på hur långt hennes texter ska nå.Om skillnaden mellan författare från Tornedalen och författare från exempelvis Norrbottenskusten säger hon att författare från Tornedalen bär på hela landskapet och traditionen med tvåspråkighet. Rötterna i det tornedalska berättandet.
Även om grunden är lagd efter flera år av kollektivt skrivande förblir norrbottnisk litteratur lillebror till Västerbotten. Det anser Mikael Niemi.
- Språket och stoffet i västerbottnisk litteratur når rikskvalitet, säger han.
Fotnot: Del 1 publicerades 15 juni.