Musiken i centrum i kul bok om proggen
99 proggplattorFörfattare: Bengt Eriksson, Mia Gerdin och Stefan WermelinFörlag: AlfabetaE NY BOK
Den som generaliserar hävdar att proggen mest bestod av plakatpoesi, flum och dåliga musiker. Men proggen måste nog ses som en målares palett där alla färger och blandningar får plats.
Som tonåring i början av 70-talet blev proggen en del av så väl fest som vardag. Till viss del öppnade den intresset för politik och sammanhang. Dessutom var det de första kontakterna med musik live. Delar av Nationalteaterns uppträdande med någon slags skolföreställning, Kebnekajse som aldrig ville sluta spela och Hoola Bandoolas konsert, då man äntligen fick höra alla fantastiska sånger live, är några minnen som sitter i än.
Eriksson, Gerdin, Wermelin är något äldre än mig och de var alla verksamma i proggrörelsen på ett eller annat sätt. De har således en inblick som jag saknar, men "99 proggplattor" ska nog inte ses som en dokumentation av proggrörelsens mekanismer, om än förordet ger en hyfsat bra bild av vad det egentligen var som hände. Författarna visar att musiken var grundbulten i den svenska musikrörelsen.
Urvalet av skivor är intressant, men på 70-talet hade förmodligen trion fått en bannbulla över sig av de mest renläriga sekteristerna. Således ges utrymme för exempelvis John Holm och Pugh.
I boken blir bara en platta per grupp/artist belyst. Detta för att få plats med så många som möjligt, men det hade självfallet varit motiverat att presenterat fler plattor med vissa. Själv saknar jag ett gammalt favoritband som Solen Skiner. Ett band som uppträdde på den första Gärdesfesten och sedan gjorde två riktigt bra skivor.
För den som inte tidigare insett proggens bredd kan det här vara nyttig läsning och möjligen ingång till lyssning.
Så jobbar vi med nyheter