- Vi försöker leka lite istället. Genrer och epoker varvas på ett okonventionellt sätt och det förstärks av att jag som spelar även dirigerar, säger Mats Zetterqvist.
Ide från skolan
Han har ett tydligt uttalat mål med denna konsertform, vars ide han format utifrån sina erfarenheter av att ge skolkonserter.- Jag vill ta vara på öppenheten som kan uppträda när människor inte vet vad som ska komma. Publiken kan möta sin orkester på ett nytt sätt när alla sitter med garden nere och ingen behöver bekymra sig om ceremonier eller annat som är förutbestämt.
Utvecklande variation
Att solisten också leder orkestern brukar vara uppskattat bland musikerna, som då tvingas ta större individuellt ansvar och aktiva initiativ. Något som förutsätter ett lyhört lyssnande.- Vissa saker blir svårare och andra lättare jämfört med att spela med dirigent som vanligt. Att variera kan utveckla arbetet i en orkester.
En fin fiol
Mats Zetterqvist känner sig hemma i Norrbotten, trots att han är uppväxt i Linköping. Hans pappa är från Luleå och arbetade för länge sedan som journalist på Norrbottens-Kuriren. Han hette Stig Johansson före efternamnbytet och blev sedermera radiojournalist i Norrköping.- Mamma är från Jokkmokk, så jag har tillbringat många somrar här uppe. Jag började spela fiol tack vare min morfar. Han var självlärd och hade alltid med sig sin när han kom och hälsade på oss.
- Jag minns inte att han spelade under sina besök, men jag minns hans sätt att handskas med instrumentet. Han lade det på sin bestämda plats med en duk över, som om det var det finaste som fanns. Jag började spela när jag var sju år för att jag så gärna ville lära mig.
Efter studier i Stockholm och Budapest och 34 års musicerande i stråkkvartetter, samt solistuppdrag, är Mats Zetterqvist ansedd som en av Sveriges främsta kammarmusiker. Han har en professur på Edsbergs musikinstitut (som tillhör Kungliga Musikhögskolan i Stockholm) och är grundare av flera kammarensembler, den senaste heter Zkvartetten. Åren före han kom till Edsberg var han förste konsertmästare i Radioorkestern och han är inte främmande för vare sig jazz eller folkmusik.
Att dirigera Norrbotterns Kammarorkester skiljer sig från dirigentuppdrag i huvudstaden, tycker han:
- Tempot i Norrbotten uppskattar jag. Det finns en arbetsro i den här orkestern som är mycket behaglig för mig som är van vid att dirigenter alltid arbetar under hård tidspress.
- Visst finns en tjusning i intensitet också, men vissa nivåer i musiken kommer man aldrig fram till under hets. Bara det att vi har fyra repetitionsdagar är ovanligt, i Stockholm skulle det ha varit högst tre.
Trogen publik
Norrbottens Kammarorkester trivs bra i Arjeplogs kyrka, intygar producenten Kjell Englund, som också ser fram emot att få avsluta Ebeneser-eran som konsertplats i Luleå. Till Haparanda bär det också iväg innan avslutningen i Piteå på söndag.- När vi spelar i Arjeplog brukar det komma omkring 90 personer. Om man applicerar det procentuellt på invånarantalet i Stockholm, skulle det fylla Globen tre gånger!