Motiv med mänskliga drag

Eeva-Leena Väätäjä är uppvuxen i en by i Finland, mellan Kemi och Uleåborg. Hon kom till Sverige 1970, för att arbeta i två månader, men blev kvar. På en tjänsteresa 1972 anlände hon till Båtskärsnäs för första gången och tyckte att det var den vackraste by hon någonsin sett. Det dröjde till 1991 innan hon och hennes man bosatte sig där och hon kallar fortfarande 30-talshuset, som sågverket byggde en gång, för "vår oas".
- Vi har sommarstuga, ateljé och vinterbostad i ett. I sommar har jag målat till den här utställningen, trots att jag inte brukar jobba om somrarna. Det är bara några få bilder som är äldre, säger Eeva-Leena Väätäjä som också visar skulpturer i malm och sten.
Eeva-Leena Väätäjä har ställt ut i Norrbottens samtliga kommuner, utom Arvidsjaur. Bland annat en gång i Älvsbyn, två gånger i Arjeplog och en gång tidigare i Piteå. Det var 1988, direkt efter den tvååriga utbildningen på Sunderbyns konstlinje.
- Efter det har jag haft minst en egen utställning varje år. Däremot har jag aldrig sökt stora utsmyckningsuppdrag. Eftersom jag läste pedagogik på universitetet har jag undervisat på gymnasier, folkhögskolor, grundskolor och vuxen-
utbildningar, förutom i kursverksamhet.
Motorsåg eller pensel
Eeva-Leena Väätäjä beskriver sin skaparlusta som ett sätt att leva, tecknandet och målandet har hon aldrig kunnat vara utan. I perioder "när det är som att färgen inte räcker till" arbetar hon mycket med skulpturer. Sten har hon tvingats sluta med sedan hon bröt handleden, järngjutning var hon inne på ett tag. Emellanåt kan hon känna behov av att ta tag i motorsåg istället för penslar, för att göra träskulpturer.
- Jag började skulptera när min mamma gick bort, det var som ett traumatiskt sorgearbete. Men just nu är jag helt inne i måleriet. Jag är en betraktare och måste få utlopp för det jag ser. Naturligtvis handlar det om kommunikation också, det är därför jag ställer ut.
Målar med hela kroppen
Tidigare i sin karriär målade Eeva-Leena Väätäjä ofta akvarelller direkt i naturen. Nu har formaten blivit större och första steget är skisser, anteckningar och minnen som stannar på näthinnan tills arbetet i ateljén tar vid.
- Jag står alltid och målar, det är som att hela kroppen måste finnas med.
- Bilderna mognar fram ur händelserna eller berättelserna, men jag är inte alltid medveten om valen förrän jag ser den färdiga målningen.
- Därför har jag ingen röd tråd och får vara glad om det jag gör bildar en helhet så att det går att göra en utställning, säger hon.